Levande och bildande skildring av ett mästarmöte

Agneta Pleijels nya roman blåser liv i Agatha Christie & Oskar Kokoschka

Av: Magnus Ringgren

Publicerad:
Mötet mellan Agatha Christie och Oskar Kokoschka när han målade hennes porträtt skildras i en ljuvlig roman av Agneta Pleijel, skriver Magnus Ringgren i sin recension.
Mötet mellan Agatha Christie och Oskar Kokoschka när han målade hennes porträtt skildras i en ljuvlig roman av Agneta Pleijel, skriver Magnus Ringgren i sin recension.

Det är swinging London 1969. Agatha Christie ska snart fylla åttio. Familjen har gott om pengar så de mer eller mindre lurar henne och den gamle expressionistiske konstnären Oskar Kokoschka att måla hennes porträtt. En furstlig födelsedagspresent till en deckardrottning!

Det blir sex sittningar och ett långt vindlande samtal. Det kunde blivit en pjäs, men nu har Agneta Pleijel skrivit en av sina ljuvligaste romaner på detta nästan lite fnissiga uppslag.

De kommer från helt olika världar. Agatha är överklassflickan som lär sig giftmordets teori på ett militärsjukhus under första världskriget för att sedan med stor fantasi och flit bli en av världens mest lästa författare. Oskar är underklasspojken som slår sig in i den modernistiska eliten i Wien och Berlin. Avantgarde kan man ju knappast skylla Agatha för.

Agatha är lycklig med sin andre make, den berömde arkeologen. Oskar lever med den trettio år yngre Olda. Åldersskillnader och ålderslöshet är ett tema i boken som borde förskräcka dagens ängsliga medelklass.

När de båda möts i Agathas våning i London bär de hela sina liv med sig som i ett ständigt presens. Alla deras åldrar är närvarande i nuet och tar plats i porträttet som växer fram. De berättar för varandra, omväxlande motvilligt och öppenhjärtigt. Det kan tänkas att de då och då ljuger lite, förvränger ett och annat för berättandets skull. Sånt hör ju till. Berättelser är en sak, verkligheten en annan. Sanningen är rörlig materia. Om Agatha sägs det: ”Om hon har en talang är det att vilseleda.”


Agneta Pleijel är uppenbart road av att berätta deras kulturella och privata historier. Läsaren känner sig bildad redan när läroprocessen pågår. På det privata planet stannar hon för två stora händelser. P O Enquist skulle kallat dem för ”smärtpunkter”.

Oskar förälskar sig i Alma Mahler, kompositören Gustav Mahlers änka. Han blir bara en i den långa raden av 1900-talets kulturella celebriteter som nästan brinner upp i mötet med henne.

När han blir sviken vidtar en märklig historia där han återskapar Alma i form av en docka för att till sist, efter en ståtlig och grotesk avskedsbankett, kunna dumpa henne i en soptunna och därmed bli fri. Här blir symboliken för tydlig och tung för att det ska fungera i romanens sammanhang. Men detta är faktiskt min enda invändning mot boken.


Bättre lyckas Pleijel med Agathas berömda försvinnande på 30-talet. Hon ger sig av en vinterkväll, tar in på ett hotell i landsorten under falskt namn och provar en ny och inte särskilt märkvärdig identitet några dagar. Hela världen undrar vad som hänt henne.

Pleijel tolkar episoden som en bearbetning av den svartsjuka som Agatha upplever i sitt vittrande första äktenskap. Här fungerar historien perfekt i sin återhållsamma trivsel med ängslans underströmmar.

Agatha är under sittningarna lite blyg, och kan vara en aning tvär. Hon har dock tunna väggar mot omvärlden, och det är väl genom dessa porer som hennes tusentals gestalter tar sig in. Och Oskar listar sig också in. Han är öppnare och mera nyfiken. Det är han som oftast driver deras samtal.

Båda är i ständig inre rörelse, och rörelsen kännetecknar också porträttet. Man behöver inte ha det på bokomslaget för att få en uppfattning om hur det ser ut.

Och de blir vänner för resten av livet. Jag förstår dem. Mer levande fiktiva gestalter har jag inte mött på ett tag.


Men lite saknar jag en tredje part i spelet. Agathas dotterson Mathew, hennes förtrogne, satte den smågalna idén med porträttet i rullning. Han verkar vara en intressant och begåvad ung man. Synd att texten lämnar honom halvgjord, en skiss i jeans och långt hår från swinging London.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.