En flåsig predikan till ljudbokens lov

I ny antologi blir det litterära idealet med några undantag identiskt med ett företags affärsidé

Publicerad 2021-06-14

”Flera av antologins bidrag ha en ambition att övertyga de sista litteraturläsarna i Sverige om att utvecklingen mot Storytels ljudströmningar är oundviklig”, skriver Ola Nilsson om ”Storytel – Korskopplingar mellan ljud och litteratur” (Daidalos).

Antologin Från Strindberg till Storytel – Korskopplingar mellan ljud och litteratur gör sitt bästa för att leva upp till sin titel. Man nämner Strindberg i förordet (men bara där), och det finns ett par intressanta bidrag som faktiskt handlar om ljud och litteratur, men det mesta handlar ändå om det transnationella företaget Storytel.

Uttrycket sell out ligger nära till hands, men varken bokförlaget eller forskarna tycks ha fått några pengar av företaget – det är i alla fall inget som redovisas. Ändå verkar flera av antologins bidrag ha en ambition att övertyga de sista litteraturläsarna i Sverige om att utvecklingen mot Storytels ljudströmningar är oundviklig. Tonen påminner inte sällan om när nyfrälsta litteraturvetare och andra trodde att hypertexten på internet var litteraturens framtid.

Detta väckelsenarrativ känns igen i exempelvis Andreas Nybloms artikel I litteraturens transitorium där han skriver om det han kallar för en romantisk syn på läsningen, begränsad av normer och myter om att ”litteratur skapas i stillhet, ensamhet och tystnad vid författarens skrivbord” .

Nyblom menar att detta är en gammalmodig tanke och att den samtida människan är i rörelse, aldrig ensam och aldrig omgiven av tystnad. Och samtiden, skriver Nyblom, handlar om ”mobilitet, sociala nätverk och multitasking”. Jag skulle vilja tillägga att det är egenskaper och fenomen som även beskriver förvirring, osjälvständighet och fördumning.

Nyblom återger skalkaktigt en rad exempel på författare som – utan att veta bättre, tydligen – önskat sig denna tysta, privata koncentration i ett eget rum för att kunna skapa. Ändå erkänner han i slutet (inte utan självironi ska tilläggas) att han själv har skrivit artikeln ”på andra våningen i vår lantligt belägna villa”. Men alla andra ska tydligen leva med Storytel i lurarna i en ständig rörelse, samtida som få, i en tillvaro som framställs som en inspirationsfilm för livet på en flygplats.

Det är symptomatiskt att definitionen på en aktiv läsare här alltså inte har något med själva läsakten att göra, utan med affärsmodellen för de strömmade ljudbokstjänsterna

Det verkar som om texterna i den här antologin, och det tänkande som ligger bakom dem, är helt och hållet formaterade av ljudboken eller, rättare sagt, marknadsprojektet ljudboken. Det finns också en återkommande upptagenhet av ljudbokens och e-bokens (det görs inga distinktioner) många olika möjligheter. Men när man tänker efter så handlar det nästan uteslutande om den smarta telefonens och internets möjligheter, som att man till exempel snabbt kan få fram ”Latin classics” när man är på resa i Rom.

Sara Tanderup Linkis bidrag, med titeln Läsning i rörelse – Platsens betydelse i Storytels ljudfödda berättelser, handlar om hur den smarta telefonen gör det möjligt för läsaren att anpassa sitt val av litteratur till omgivningen. Tanderup Linkis definierar den aktiva läsaren på ett helt nytt sätt – mer samtida, får man förmoda – nämligen som någon som söker på internet efter boktitlar. Det är symptomatiskt att definitionen på en aktiv läsare här alltså inte har något med själva läsakten att göra, utan med affärsmodellen för de strömmade ljudbokstjänsterna och internet i allmänhet.

En annan intressant aspekt är hur Storytel faktiskt beskrivs som författare till dessa ”ljudfödda” berättelser. Tanderup Linkis skriver om Storytels ”poetik”, och i analysen av de olika verken, skrivna direkt för Storytel, är det företaget som utför den skapande handlingen. Storytel ”skapar texter som inte bara lämpar sig väl till ljudboksformatet utan också passar in i den relevanta lokala kontext där deras betalande läsare befinner sig”. Det skulle vara mycket intressant att följa denna tankegång, nämligen att ljudboksföretaget inte bara är den nya boken utan även den nya författaren, men det gör hon tyvärr inte.

Kanske är det den starka kopplingen till det enskilda företaget och dess affärsmodell som gör att så många av de här forskarna helt verkar ha övertagit företagets litteratursyn. Det litterära idealet blir identiskt med företagets affärsidé. Det stötande i denna antologi är att så många av bidragen är så villiga att försvara det, ur ett litterärt perspektiv, undermåliga läsandet och skrivandet att läsaren riskerar att missa att det faktiskt går att behandla ljudböcker som riktig litteratur.

Ett lysande undantag är Anders Ohlsson som i sin text om projektet Shared Reading beskriver hur högläsning kan ske på ett aktivt och deltagande sätt i verkliga, fysiska gemenskaper. Projektet har sitt ursprung i Storbritannien och Ohlsson beskriver det som en utveckling av läsecirkeln, men med en mycket mer genomtänkt struktur med en läsledare som ges en utbildning som ser till att högläsningen blir en aktiv och deltagande händelse som syftar till att de medverkande ska förstå sig själva som människor bättre.

Det finns andra utmärkta bidrag, som Annelie Bränström-Öhmans om hur Sara Lidman använde sig av egna inläsningar i sitt skrivande. Eller Malin Nauwercks artikel om Astrid Lindgren som beskriver stenografin som Lindgren använde sig av, som en brygga mellan ljud och text i Lindgrens verk.

En förlagschef som arbetar med böcker på ett av Sveriges anrikaste förlag borde ju veta bättre

Men dessa bidrag överröstas av den flåsiga ljudbokspredikan. Antologin avslutas med ett efterord av Patrik Hadenius, förlagschef på Norstedts (som ägs av Storytel), och han framför det i sammanhanget ofta återkommande missförståndet att man kan jämföra övergången från tryckt bok till ljudbok med övergången från lp-skivan till cd-skivan. Det är en falsk analogi eftersom det ena fallet handlar om ett nytt format medan det andra handlar om ett nytt sinne.

Denna kategoriförvirring har alltid förundrat mig. En förlagschef som arbetar med böcker på ett av Sveriges anrikaste förlag borde ju veta bättre. Men så inser jag att det ju är perspektivet som är ett helt annat. Hadenius är förläggare och talar om försäljning – om ekonomi och inte om litteratur – och då är det ju ingen skillnad på ljudbok och tryckt bok. Det var alltså jag som var naiv när jag trodde att man talade om litteratur.

Jag återvänder till Mats Malms historiska och läsvärda tillbakablick i antologins första del, och hans avslutande framtidsspaning känns plötsligt ödesdiger: ”ljudbokens potential att förändra också våra föreställningar om människan är större än man i förstone vill tro.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.