Marie Hermanson

Puttrigt trivsam deckare i Stieg Trenters anda

”Pestön” sjuder av närvaro i ett svunnet Göteborg

Av: 

Malin Krutmeijer

Foto: Emelie Asplund

BOKRECENSIONER

Inledningen av Marie Hermansons spänningsroman Pestön är suggestiv. En pojke ror en polis i en eka under het augustisol, genom kanalbroarnas plötsliga iskalla skuggor, bort från hamnen, längs Säveån där växtligheten tätnar. Det doftar och stinker om den levande miljön.

Långt upp vid ån ligger en kåkstad på pålar. Här bor ”vrakarna”, människor som lever av allt som hamnar i vattnet i Göteborgs hamn. De sägs ha simhud mellan fingrar och tår, och härstammar från ett uråldrigt träskfolk, men det tror inte polisen, överkonstapel Gunnarsson, på. Vrakarna är helt enkelt fattiga människor som har slagit sig ihop för att överleva.

Tyvärr försvinner de ut i handlingens periferi efter att polisen har hämtat ett lik som de hittat i ån, men författaren har mer karismatisk mystik att bjuda på. Den döde visar sig ha blivit mördad. Spåren leder till en förfallen före detta karantänstation på en avlägsen ö där personalen numera vaktar en enda, men desto mer monstruös, fånge.


Pestön är en fristående fortsättning på Hermansons förra roman Den stora utställningen, som utspelade sig kring Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Där introducerades både Nils Gunnarsson och volontärjournalisten Ellen Grönblad, som vi nu möter två år senare i samma sjudande, fiktiva 20-tal som ändå liknar ett verkligt, svunnet Göteborg.

Det är en tid i snabb förändring där gammalt hantverk ersätts av nytt i industriell skala, och ordningsmakten kämpar med tilltagande biltrafik och folksporten spritsmuggling.

Miljön är mer omsorgsfullt tecknad än personerna. ”Utställningen hade varit som ett eget land”, tänker en av huvudpersonerna som minns Jubileumsutställningen, och det är en bra beskrivning av romanen också. Den är en egen värld.


Förutom att den genererar rika inre bilder, är denna värld också puttrigt trivsam på det där sättet som en gammal deckare av, säg, Stieg Trenter kan vara. Kavata kvinnor med framtiden för sig samsas med manliga klassresenärer. Konflikterna är lättsamma och allt som är läskigt sker bortom realismen.

Det är driven, generös underhållning – och ganska trygg.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

”Snö och potatis” bränner inte till

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Marie Hermanson

Roman

Deckare