Nazisten som grundade SD
Mattias Svensson läser en bok om en politisk rörelse som skickar varningssignaler in i vår tid
Publicerad 2017-06-05
Sverigedemokraterna grundades 1988 av en äkta nazist. Inte någon som hamnat på vit makt-konsert, burit armbindel på fyllan eller sjungit någon tvivelaktig sång, utan en före detta SS-man som hela sitt liv, också efter kriget, engagerat sig i nationalsocialistiska politiska rörelser av olika slag i Sverige och i Europa.
Om denne Gustaf Ekström, född i Färila i Hälsingland 1907, frivillig i Waffen-SS 1941–43 och en av 23 medlemmar på SD:s första årsmöte 1988, därefter utsedd till revisor och 1989 partistyrelsemedlem, handlar Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larssons bok Utan ånger.
Genom att följa Ekströms avtryck i register och tidningsartiklar återskapar författarna en bild av nationalsocialismen under 1900-talet. Från de svenska partigrupperingar som aldrig riktigt lyfter i något val och som läggs ner på 1950-talet, via tynande vänföreningar och fram till det 1980- och 1990-tal som ser Sverigedemokraterna bildas.
Något som ger riktigt kalla kårar är de mer framgångsrika försöken att återskapa ett tyskt nationalsocialistiskt parti under efterkrigstiden. Partier som snabbt når framgångar, och som Ekström söker sig till, innan de förbjuds enligt den nya tyska konstitutionen.
Jag är som liberal mycket kritisk till att förbjuda partier, men får en tankeställare här. Vad hade hänt om de fått fortsätta att verka och växa? Hade ett nytt nationalsocialistiskt parti kunnat kväva den mirakulösa utveckling som nu ledde till ett rikt och demokratiskt Västtyskland i Europas mitt?
För att verkligen illustrera nationalsocialismens tankevärld och konsekvenser ger författarna en parallell historia. Det SS-kontor i Berlin där Gustaf Ekström flyttar in för att vara behjälplig i propagandan är ett konfiskerat före detta judiskt äldreboende. Ulvenlöv, Palm och Larsson har följt upp och beskriver livet på detta äldreboende som när det invigdes i augusti 1933 höll hög standard.
Denna berättelse är den mest gripande och författarna fångar väl de små men obönhörliga stegen mot att utplåna först judarnas rättigheter, sedan deras existens.
De tre tidningarna som hänger i läsesalen i bilden från den 1 september 1933, Jüdische Rundschau, Der Israelit och Jüdisch liberale Zeitung, som inom kort ska komma att förbjudas. Telefonräkningen på 37 riksmark som krävs in från Judiska församlingen också efter att huset konfiskerats av nazisterna 1939 och på den tidigare ägarens bekostnad renoverats för att passa de nya herrarnas behov.
Av 256 människor som bodde i äldreboendet på Lützowstrasse 48/49 i Berlin enligt folkräkningen i maj 1939 kan 163 spåras i de noggranna protokoll som fördes över Förintelsens maskineri. De mördas alla, några i gaskamrar, många längs vägen i brist på vård, mat och värdighet. Deporteringen inleds för många judar med att de tvingades gå tio kilometer genom centrala Berlin till den idylliskt belägna stationen i Grunewald, en förvisning i allas åsyn.
Grymheten tilltar med resan österut. Elisabeth Borchart, 62 år gammal, förvisades från sitt Berlin till Riga med Transport 9 den 19 januari 1942. Vi vet inte om hon nådde fram till ghettot för att dö av kyla och svält denna stränga vinter, eller hörde till de tiotusentals som vid ankomst tvingades lägga sig ovanpå redan mördade judar och sedan skjutas i nacken, bara att hon inte överlevde.
Ingenting tyder på att någon av de 256 boende på det judiska äldreboendet i Berlin 1939 överlevde kriget och Förintelsen. Ingenting tyder på att Gustaf Ekström, som intervjuas i dokumentären Blågul nazism 1993, någonsin erkände de brott som begicks mot judarna och sin egen medverkan till detta. Alla minutiöst fastslagna fakta avfärdas decennier senare som ”krigspropaganda”. Med den världsbilden gick han in i Sverigedemokraterna.
Där stannar boken. Läsaren lämnas att själv bedöma relevansen i denna mörka historia för hur man ska se på Sverigedemokraterna i dag. Medlemmar och sympatisörer som anslutit sig till partiet långt senare känner sig säkert orättvist utpekade av denna association. Inte utan fog.
Men i stället för att avfärda boken och känna sig kränkta borde de läsa och lära. Utan ånger fokuserar nämligen på en avgörande ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna och nationalsocialisterna: judehatet. Antisemitismen är central för nationalsocialisternas hela tankevärld. Ur den följer en vidhängande antikapitalism och en kultursyn präglad av antiamerikanism.
Inget av detta präglar Sverigedemokraterna i någon nämnvärd utsträckning. De är tvärtom Israelvänner, åtminstone reserverat positiva till marknader och Kalle Ankas främsta försvarare varje jul.
Föreställningen om en kulturmarxism med förödande samhällsinflytande på medier och politik, särskilt genom den så kallade Frankfurtskolan (med många judiska tänkare), är en mer besvärande parallell till nationalsocialisternas hat mot judebolsjevismen. Liksom vice talmannen Björn Söders (SD) kommentarer om att judar och andra nationella minoriteter inte kan vara svenskar. Men det räcker knappast för att belägga något bärande judehat hos Sverigedemokraterna.
Det går förstås att se andra besvärande likheter. Sverigedemokraterna och deras sympatisörer tenderar att göra andra grupper än judar till syndabockar och samhällshot, som muslimer och tiggare. På partiet närstående hatsajter är vanliga teman en rädsla för fattiga horder och smittsamma sjukdomar som påminner om nazisternas propagandamaterial. Även där det finns paralleller är dock gradskillnaderna enorma.
Det finns inte några Sverigedemokratiska partiföreträdare med någonting i närheten av det tal om utplåning av folkslag som var vanlig i nationalsocialisternas retorik långt innan den blev praktik. Men när vi nu vet vad syndabockstänkandet och avhumaniseringen av grupper kan leda till, varför alls tolerera att partier och rörelser bygger på sådant tankegods?
Genom att dokumentera ytterligare fragment av en ond tid och en ond politisk rörelse är Utan ånger en bok som förhoppningsvis bidrar till att vi blir varse tillräckligt många varningssignaler. Den är tyvärr inte särskilt välskriven. Författarna tar stor plats med flåshurtiga beskrivningar av sitt arkivletande, vilket förtar allvarskänslan och tränger undan berättelserna. Kanske för att kompensera att Gustaf Ekströms arkivavtryck blir en högst skissartad karaktärisering.
Men som Eric Ericson och Susanna Wallstén visade med Mannen i Damaskus tidigare i vår (en bok som också handlar om en långlivad nazist utan ånger) kan även sådana fragment vara väl så talande i sig själva.
