Nyanserna som släppts ur garderoben

Hetta och svalka i Eugene Janssons måleri

Den sparsamma ljussättningen lyfter fram det magiska i Eugène Janssons måleri. I stora salen på Waldemarsudde har man lyckats skapa en andaktsfull, men samtidigt vältempererad atmosfär. Spelet mellan hetta och svalka i färghållningen får klinga fullt ut. Varje bild fullkomligt vibrerar.

Eugène Janssons blå stämningsmåleri har staden som motiv. Ögonblicksbilder av vardagliga tidpunkter i Stockholm vid förra sekelskiftet. Företrädesvis i skymningen. När det skymmer sveps staden in i en sammetsmjuk intimitet. På krogar och i parker börjar kvällsmänniskorna svärma. Men detta anas bara som en känsla av förväntan i dessa stadsbilder som för det mesta är tomma på folk.

I mörkret kan oreglerade möten uppstå. Ofta känns det som om någon stämt träff i hans öde exteriörer, som om ett åtrått ansikte när som helst kan dyka upp ur skuggorna. Eller i gryningsbilderna, den där känslan av att älskogstrött och vidöppen för intryck vara på väg hem genom de folktomma gatorna. Precis när det börjar ljusna.

Lika bra fungerar inte hängningen på Thielska galleriet där vårsolen vräker in över målningarna och lokalerna upplevs som för trånga för de mäktiga bilderna. Men det är en stor satsning de bägge museerna gör för att fira 150-årsjubileet av konstnärens födelse.

Eugène Jansson var socialist och öppet homosexuell. Själv från enkel bakgrund rörde han sig fritt över klassgränserna. Ernest Thiel och Prins Eugen var hans vänner och mecenater. Men fick han inte ta med sig en älskad matros eller arbetare på någon fin middag i societeten kunde det hända att han inte infann sig. Man får intrycket att han ägde en stark integritet.

Uppe i sin ateljé på Bastugatan hade Eugène Jansson en vidsträckt utsikt över Riddarfjärden, ett motiv som ständigt återkommer. Stadens siluett och ett myller av ljusreflexer som fortplantar sig i vattnet. Nästan alltid under den blå timmen då det sista av färger glimmar svagt innan de slocknar in i natten.

Just övergången mellan ljus och mörker är det som intresserar konstnären. Det sinnliga måleriet formar sig till ett slags kärleksförklaring till stadens ljusförhållanden. Det är ett industrialiserat Stockholm som växer fram med sin moderna gatubelysning. Men också, som Patrik Steorn påpekar i katalogen, ett gryende landskap av homosexuell subkultur.

Eugène Jansson bejakar den moderna utvecklingen. 1901 skänker han en målning av en förstamajdemonstration till det nyinvigda Folkets hus. Trots att det rör sig om ett motiv i eftermiddagsdager lyckas Jansson göra en poäng av ljuset. Längst fram i det svarta ringlande demonstrationståget har de röda fanorna fångat solen och flammar likt eld. Som ett förkroppsligande av Internationalens hoppingivande strofer, vilket säger något om hur konstnären arbetade och tänkte. Trots att vi i dag upplever hans skymningsmåleri som romantiskt smäktande, hade det i sin tid något krasst över sig i omfamnandet av det urbana. Eugène Jansson är även upptagen av utkantsområden mellan stad och land där brandväggar möter bördiga odlingar. Det är som om han söker ett slags frizoner för sitt radikala måleri.

Alla var inte förtjusta, en del talade raljerande om blåbärssoppa och äggvita. Men Eugène Jansson sålde bra och blev så pass ekonomiskt oberoende att han kunde ge sig in i sitt andra livsprojekt: figurstudier av nakna män.

Kontrasten mellan skymningsmåleriet och det bjärta dagsljuset i figurstudierna får en nästan konceptuell prägel när man ser det samlade konstnärskapet. Som om någon plötsligt släppt upp en rullgardin! De soldränkta bilderna från Flottans badhus blir för samtiden ett tidstypiskt uttryck för sportig vitalism. Som homoerotiska begärsobjekt fungerade de rimligen bara för de införstådda. I dag är det lätt att avkoda det erotiska innehållet, men så sent som 1998 kunde man ställa ut Eugène Jansson utan att knysta om hans homosexualitet.

Det som slår en är hur lugnt dessa nakna atleter vilar i sig själva och i betraktandet av varandras kroppar och gymnastiska prestationer. Det är en sluten värld med sina egna regler, med premisser som betraktaren inte kan påverka. Mjuka, lena kroppar som liksom lojt växlar mellan

aktivitet och vila. Sättet att avbilda är mindre originellt än

helskärm

i skymningsmåleriet, det nyskapande här är spänningen i personskildringen. Männen är på en gång lockande objekt och individuella subjekt med integritet och stolthet. De förefaller medskapande i konstnärens projekt, vilket får bilderna att kännas egendomligt moderna.

KONST

Eugéne Jansson: Blå skymning och nakna atleter

Waldermarsudde, till och med 10 juni. Thielska Galleriet, till och med 6 maj.

Camilla Hammarström