Jakt på gemenskap
Publicerad 2014-07-21
Camilla Hammarström ser två engagerande utställningar i Tensta
Det finns rum som är öppna för var och en, allmänna platser som inte är upplåtna för konsumtion. Sinnebilden för ett sådant rum är torget, en demokratisk arena där medborgaren kan röra sig fritt och uttrycka sin åsikt. Det kan också vara ett landskap där vem som helst får ströva, eller en social plats där människor möts utifrån en intressegemenskap. Sådana platser som är livsnerven i ett öppet samhälle.
De New York-baserade konstnärerna Ayreen Anastas och Rene Gabri bedriver konstnärlig forskning kring begreppet the common(s) - det allmänna/allmänningar. I en tid som karaktäriseras av privatiseringar och nedskärningar av det gemensamma söker de efter motrörelser. Ursprungsbefolkningars kamp för sin livsmiljö, ekologiska strider, kamp mot rasism, kolonialism och hårdför kapitalism. Och rörelser som försöker motverka gentrifieringen av städerna.
De undersöker också hur pengasamhället strukturerar våra sociala relationer och begränsar oss till köpare och säljare. De tänker sig ett samhälle där pengarna spelat ut sin roll. Därför vänder de sig också emot en konstnärsroll som bygger på individuell karriär.
I stället söker de samarbeten och ideella lösningar. Konsten består av dagboksliknande lämningar efter deras undersökningar, ett collage av bilder och röster i olika videoformat och en stor mängd anteckningsböcker och blad fulltecknade med minimal handstil. Helhetsintrycket är det av ett överväldigande flöde som tar betraktaren i anspråk.
Intressantast är mötena med människor världen över. Som den palestinske konstnären som berättar vad som händer med en när man sitter fängslad, hur perceptionen och känslan av vad som är väsentligt ändras. Eller den turkiska författaren och tänkaren som talar om hur patriarkatet internaliseras i kvinnornas kroppar och som söker ett nytt språk för motståndet mot de rådande strukturerna. Bland andra man får möta finns en papperslös flykting från Dafur och kollegan till grönsakshandlaren som satte eld på sig själv och blev den utlösande faktorn till den tunisiska revolutionen.
Ayreen Anastas och Rene Gabris utställning är inte främst en estetisk upplevelse, utan en uppfordran till engagemang. Man skulle kunna önska en större effektivitet i berättandet, men då glömmer man att estetiken i sin långsamma knölighet i sig är en motståndshandling. Det här är inte ett verk att konsumera, utan att sugas upp av och delta i.
I konsthallen visas samtidigt Magnus Bärtås film Miraklet i Tensta (Theoria), en skildring av hur Jungfru Maria uppenbarade sig i Tensta under några dagar i augusti 2012. Efter det att några sett ett moln i form av jungfrun på himlen spreds ryktet och tusentals männi-skor samlades i den syrisk ortodoxa kyrkan i Tensta. Där såg man återigen madonnan i kondensen i kyrkans fönster och i träden utanför. Filmen är en iscensättning av diskussionerna om fenomenet på nätet, där troende, tvivlare och mer neutrala samtalar viskande, samt av amatörfilmer från miraklet i kyrkan. De viskande rösterna ger en kroppslig intimitet åt berättelsen, en närmast obscen närvaro i diskussionen om det som trotsar förnuftet.
Verkets intellektuella överbyggnad är begreppet theoria, som är det grekiska ordet för att berätta om något man bevittnat. Under antiken kunde det vara olympiaden, religiösa ritualer eller himlafenomen. Jag tänker mig att sådana vittnesmål berättades på just torget. Här finns en koppling till Ayreen Anastas och Rene Gabris konst, i sökandet efter allmänningar som människor skapar gemensamt. Platser som upprättas bortom den ekonomiska och politiska maktens kontroll.
Tensta konsthall intar allt mer rollen av förmedlare av just sådana radikala fenomen, och likt en genomsläpplig forskningsstation låter man projekten gå in i varandra. Allt hänger samman och leder vidare. Det formligen kokar av kringaktiviteter. Ett besök känns aldrig avslutat, utan som en uppfordrande inledning på en relation.
