Drifter ger vika för munterhet

Frans Josef Petersson ser Nathalie Djurberg och Hans Berg på Moderna och anar en livsbejakande utveckling

Publicerad 2018-07-11

En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft, visas på Moderna museet till och med 9 september.

Nathalie Djurberg och Hans Bergs utställning är Moderna museets mest omfattande presentation av ett svenskt konstnärskap hittills på 2000-talet, endast i konkurrens med Marie-Louise Ekmans retrospektiv förra året. Museets två största salar är fyllda till bredden av Djurbergs skulpturer och ryckiga lergubbe-animationer, där Berg står för musiken. Resultatet är som att gå in i en hjärna som är besatt av sex, våld, död och förruttnelse. Det tar aldrig slut. Man kan tillbringa en hel dag i utställningen utan att se allt.

Det där låter kanske roligt, men själv har jag ofta känt mig rätt likgiltig inför Djurberg och Berg. Deras sätt att stapla effekter på varandra gör att filmerna aldrig blir obehagliga eller chockerande på riktigt. Dessutom följer de samma ”visa vad folk egentligen tänker”-logik som dagens högerpopulister, vilket sällan ger några nya insikter. Man blir mest tom efteråt.


Detta sagt så är det verkligen en konsekvent och genomarbetad utställning. Det hela inleds med The Experiment, där filmerna visas i ett rum fullt med prunkande djungelvegetation, och som blev duons genombrott på Venedigbiennalen 2009. Mest intresserad blir jag av The Parade (2011) som består av fem filmer och en skulpturparad med skränande fåglar.

Det är ett verk som ger en fasansväckande bild av vad människor är kapabla till när man gör dem till ren instinkt, utan självständigt tanke- och känsloliv. Associationer till nazismens massmöten och dödskult ligger nära. Vid sidan av de stora installationerna visas en mängd nya och gamla verk i vad som känns som en labyrint där det ena rummet hela tiden leder över i nästa.


Det är en diskutabel form, där själva poängen är att begränsa vår möjlighet att se på konsten med en kritisk blick. Vi ska inte ställa olika verk mot varandra, inte förstå konstnärskapets utveckling över tid. Istället ska vi ge oss hän, uppleva konsten, inte tänka så mycket. Allt är här och nu, allt som visas olika versioner av samma.

Går man emot denna idé och anlägger en jämförande blick så framgår det att Djurberg och Berg har gått från att skildra de upproriska och vilda i människan till att allt mer ta fasta på det själlösa och mekaniska i driftslivet. We Are Not Two, We Are One (2008), om en figur som är hälften pojke och hälften varg, visar hur motstridiga impulser kan dela samma kropp. Den konflikten finns inte i de nyare verken. Worship från 2016 tar fasta på ett mer ensidigt hyllande av begäret, och de tillhörande bananerna och majskolvarna smyckade med juveler saknar helt den monstruösa dimensionen hos skulpturerna i The Experiment och The Parade.


En tolkning är att Djurberg och Berg på senare år har velat bejaka livet och skapandets principer i kontrast till det destruktiva mörker som sänker sig över oss: misantropi, misogyni, rasism. I grunden har de faktiskt ett muntert budskap: ”gaska upp er” (”cheer up”) står det i en text på väggen i det första rummet. Här finns dessutom en ny film, Snake With a Mouth Sewn Shut, or This is a Celebration (2018), som hyllar kärleken mellan mor och barn. Detta speglar en optimism som går igen i duons sätt att arbeta på helt
efter sina egna principer.

Ändå lyckas utställningen inte riktigt övertyga mig om sin storhet. De nya verken är tekniskt mer sofistikerade, men saknar den råhet och vilja till revolt som tidigare utmärkte Djurberg och Berg. Satsningen på kvantitet är överväldigande, men har också en uttömmande effekt. Om man i stället hade vågat lyfta fram konfliktlinjer och skillnader i konstnärskapet, så tror jag att resultatet hade blivit mer engagerande.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.