Glimtar av frihet
Ulrika Stahre om konstnärskapet bakom filmsuccén ”The danish girl”
Publicerad 2017-02-06
RECENSION. Förra året fick Alicia Vikander en Oscar för bästa kvinnliga biroll, när hon gestaltade konstnären Gerda Wegener i filmen The danish girl. Det är svårt för alla inblandade att bryta sig loss från filmupplevelsen – svårt för mig som kritiker, svårt för de konstinstitutioner som byggt utställningen som nu visas på Millesgården. The danish girl är till och med närvarande i utställningens titel och visst rider den på filmens framgångar.
Detta sagt så är Gerda Wegener (1885–1940) en intressant bekantskap. Det faktum att den man hon gifte sig med som helt ung, studiekamraten och konstnären -Einar Wegener, utforskade och fann sin kvinnoidentitet i Lili Elbe och senare blev en av de första att genomgå en könskorrigerande operation (i Dresden 1930) överskuggar inte hennes konstnärskap. Tvärtom stärks det av deras samarbete: Lili Elbe är en återkommande modell för idylliska kvinnostudier, för den loja, livsnjutande människan vars yttre attribut och skönhet är anslående.
Medan Einar Wegener var en helt habil landskapsmålare (ett par av hans målningar är med på utställningen) befattade sig Lili bara med modellrollen. Om det var just rollen, maskeraden, som fick Einar att bejaka sig själv som Lili får man nog låta vara osagt även om det mycket väl kan ha varit så – det visuella måste ha varit viktigt för paret Wegener.
Gerda Wegener försörjde sig som konstnär genom att vara verksam på flera fält. Hon tecknade tidnings- och tidskriftsomslag, gjorde reklambilder, målade porträtt. Hon målade Lili, med vänner. Och erotiska bokillustrationer med lesbiskt tema.
Samtidigt som hon ställde ut på de stora salongerna i Paris – där paret var bosatt under första världskriget och genom hela 1920-talet – arbetade hon alltså i det som har betecknats som ”låga” genrer. Hennes generationskamrater stod för det modernistiska non-figurativa genombrottet, medan hon aldrig släppte det föreställande måleriet. Det var hon absolut inte ensam om, men konsthistorieskrivningen uteslöt inte bara kvinnor utan också det figurativa måleriet – Wegener blev dubbelt bortglömd.
Hennes porträtt var förskönande, vilket också gav henne många uppdrag. Hon målade ungdomen, styrkan, åtrån. Slanka kroppar i loj vila. Ofta mot en oidenti-fierbar eller relativt utplattad bakgrund. Blommor, mönster, färger. Egentligen fascineras jag inte mest av de många oljemålningarna av Lili Elbe, utan av de till sin storlek mindre verken: akvareller på papper, de små erotiska bilderna. De är lekfulla, humoristiska och väl genomarbetade. De små bilderna saknar den med åren ganska ansträngda skönhetsjakten. Men även om Gerda Wegeners och Lili Elbes gemensamma liv och skapande, som byggde på en kvinnas blick på en annan kvinna – en blick som är både erotiserande och igenkännande – var ovanlig för tiden är det fascinerande att den kunde finnas. Att det ändå fanns en ficka av frihet i 1900-talets början, må så vara inte överallt och inte i alla samhällsskikt.
Men friheten fanns definitivt inte officiellt, i lagens ögon: så fort Lili Elbe genomgått sin operation kunde de inte längre vara gifta. Deras äktenskap upplöstes av den danske kungen (!) och senare, efter Lilis död 1931 gifte Gerda om sig.
Wegener tillbringade fem år i början av 1930-talet i Marocko. När hon kom tillbaka var det till ett helt annat Europa. Den lilla frihetsfickan av tolerans var borta. Den återkom inte förrän framåt 1970-talet, eller ännu senare: först häromdagen togs sjukdomsstämpeln bort för transpersoner här i Sverige.
”Gerda Wegener – The danish girl” är ett tidsdokument, en tätt hängd påminnelse om att det alltid finns en annan historia än den traditionella. Att det alltid går att upptäcka mer i konstvärlden, och att konstnärer ofta arbetat lika brett som Wegener – bara det att de inte räknats, de där kommersiella uppdragen och vardagsslitet.
Det humoristiska, lätt distanserade inslaget i Wegeners måleri har nog också behövt de här åren för att kunna uppskattas igen. En senare efterföljare är tydlig i polska Tamara de Lempicka (1898–1980), som hela sitt liv målade mondäna kvinnor i en sorts urvattnad kubistisk stil. Dock tyvärr helt utan humor. Wegeners kvinnor har kontakt med varandra, eller med betraktaren. Hennes målningar är mycket sociala. Hon målade det lyckliga livet.