Apokalypsen kommer närmare än på länge
Förr var det pesten – nu är det kärnvapnen
Publicerad 2025-03-09
”Apokalyps – Från yttersta domen till klimathot”
Suggestiva toner av Anna von Hausswolff. Albrecht Dürers klassiska träsnitt ”Apokalypsens fyra ryttare” från 1498. Där är de ju: Trump, Musk, Putin och JD Vance. Jag är förstås osäker på det sista namnet men tills vidare får det bli så.
Dürers träsnitt är en av inspirationerna till Apokalyps-utställningen på Göteborgs konstmuseum och det är omöjligt att se den, eller röra sig genom utställningen, utan att samtidigt golvas av den tid vi nu lever i.
Visst är det så, som curatorerna Kristoffer Arvidsson och Eva Nygårds påpekar, att alla tider har sin domedag, sina rädslor, sina idéer om vad som kommer att innebära slutet för oss och vår planet. Om det tidigare kunde vara pest, vulkanutbrott eller mystiska planetfenomen som triggade undergångsskräcken, är det nu andra hot: kärnvapen, klimatkollaps – eller överbefolkning, terror etc etc. Alla som legat vakna i vargtimmen vet.
”Apokalyps – Från yttersta domen till klimathot” visas i museets så kallade etager, tre våningsplan, öppna som en enorm trappa. Det är mörkt, nedsläckt, suggestivt. Tre våningsplan, tre teman: Hotet från samtiden; Gudarnas vrede och Vid ruinens brant.
Det kryper ändå av obehag
Mittensektionen fungerar som en sorts bas, som det konsthistoriska hjärtat. Här hänger Dürers och andras grafik i sitt eget ljudsatta rum. Det är skräck och ångest från tider då katastroferna var fler och tron på den Yttersta domen möjligen bokstavlig.
Här befinner sig också samtidskonst som Anastasia Ax ”Trunk”, en krälande hög av varelser, kanske efterhistoriska mutationer, men dominansen är stor av äldre verk. Själv fascineras jag mest av Ferdinand Hodlers ”De levnadströtta” från 1892. En ljus målning som skildrar fem män sittande i rad, skäggiga, kanske präster eller munkar. Bara en man i mitten sticker ut, rakad, med nästan bar överkropp. Vilka är de? Är de redan döda? Målningen äger den subtila skräck som uppstår när det inte hänger ihop. Tystnaden, ljuset och allvaret är så olikt de yttersta domsskildringar som den omges av. Det kryper ändå av obehag. Med ett stänk av humor, ännu värre.
Apokalyps betyder från början inte undergång, utan uppenbarelse, avtäckande, avslöjande. Men Johannes uppenbarelser, Nya testamentets sista bok, är en lång väg mot undergången. Inte så konstigt då att ordets betydelse förändrats. Men spelar det någon roll, för fler än etymologiskt intresserade personer? Jag tycker nog det: att avtäcka något är att få en chans att förstå det, och därmed kanske ha en chans att förändra.
Katastrofen är inte oundviklig.
Däremot är den lockande.
Vad utställningen på Göteborgs konstmuseum definitivt lyckas visa är hur konstnärer (liksom för övrigt filmskapare och författare) genom historien har kastat sig över olika katastrofer och dystopier. Och vi i publiken också: till exempel Odd Nerdrums stora målning ”Döende par”, eller Cajsa von Zeipels Mad Max-inspirerade skulpturinstallation ”Formula X” har en klar destruktiv lockelse – skulpturen med sin höggravida kvinna körandes på en monstruös trehjulig mc bär löfte om en framtid men den kommer bli mörk. Eller ”spännande”.
… klimathotet börjar bli en icke-fråga, igen
Både dessa verk syns i den avdelning som kallas ”Vid ruinens brant” som samlar verk där det värdefulla söks, kanske det estetiskt tilltalande i en katastrof: här färgar Vesuvius utbrott himlen röd, här söker Gerhard Nordström sin råa version av ruinromantik i Pompeji. Det är pampigt, otäckt och tilltalande.
De olika avdelningarna är inte så renodlade som det kan verka, även om tendenserna finns. Den tredje, eller första beroende på vilken våning man börjar på, ”Hotet från samtiden”, är den som är mest samhällskritisk i modern mening. Här är det vårt eget fel, inga gudar som straffar. Här är apokalypsens fyra ryttare kapitalismen, profiten, miljöskurkar och krigshets. Ulf Rahmbergs klassiska ”Målning 21” (1970–73), placerar sig tydligt här, med sin fram- och baksida, yttre och inre skräcksurrealistiskt kritiska skildring av ett monster som äter oss alla.
Verken här är förvisso samhällskritiska, men det där med klimatet blir knappast så tydligt som utställningstiteln lovar. Även om det går att läsa in lite här och där är frånvaron av klimathotet faktiskt besvärande. Nastja Säde Rönkkös videoverk ”For those yet to be” (2016–18) skildrar klimatprotest med plakat. Gott så, men slutsatsen blir att utställningen speglar världsläget och var debatten befinner sig just nu (eller på 1970-talet) på ett olyckligt sätt. Det vill säga att klimathotet börjar bli en icke-fråga, igen.
”Apokalyps – Från yttersta domen till klimathot” är också del av en satsning från Riksbankens jubileumsfond, vilket betyder att Göteborgs konstmuseum har kunnat få extra medel och även kunnat arbeta utifrån två idéhistoriska forskningsprojekt som anknyter till undergångstematiken. Inget att beklaga förstås, alla medel och de flesta samarbeten är av godo. Ambitionerna är höga och resultatet lever nästan upp till förväntningarna.
