Ingen blir besviken på den här utställningen
Elisabeth Ohlson formade bilden av det senmoderna Sverige
Publicerad 2025-07-02 04.15
”Elisabeth Ohlson – Retrospektiv”, Fabriken i Bästekille
Elisabeth Ohlson (1961–2024) är en svår konstnär att hantera. Å ena sidan har vi verk som ”Krucifix” från 2003 – som till både form och innehåll är en fulländad gestaltning av kärlek och bilden inlemmades omedelbart i svensk fotokanon. Å andra sidan har vi ”Kungamiddagen” från 2012 – ett pamflettartat, grällt och spekulativt photoshop-hopkok.
Hon ger oss å ena sidan konst som träffsäkert plockar upp eviga berättelser i ett nutida uttryck men å andra sidan faller en del av hennes fotografier ner i pekoral-träsket. Hon tycks hängiven att avbilda denna jävla värld och människorna i den öppet och allvarligt men ibland märks ett slängigt ointresse i det färdiga verket – som om hon redan är vid nästa idé?
På Fabrikens retrospektiv i Bästekille visas å ena sidan ett porträtt som ”Ensam” från serien ”Jerusalem” – där slutartiden är perfekt och utanförskapet värker i bilden. Men å andra sidan finns gimmick-artade konterfej som det av Carolina Gynning där personan döljer personen.
2009, vid invigningen av utställningen ”Hedersrelaterat våld – en fråga för de andra?” – träffade jag Elisabeth Ohlson. Det var en dum tid på flera vis. Utställningen var ett samarbete med Diskrimineringsbyrån i Uppsala, och gick ut på att göra hedersvåld till ett svenskt fenomen. Hennes fotografier var iscensatta skildringar av etniska svenskar som ägnade sig åt barnaga och kvinnomisshandel – detta, menade utställningsproducenten, var hederskultur. Jag var rasande, sa det till henne, och hukade, rädd för bråk. Hon var också arg!? Sa att hon blivit utnyttjad och inte visste att hennes fotografier av våld mot kvinnor och barn skulle ges detta ramverk.
Det där har jag tänkt på. Kombinationen av naivitet (att alls bli del av projektet) och integritet (att orsaka dålig stämning på pressvisning och vernissage). Var det så hon levde? Producera och förbannas, kasta sig in i något och sedan ta konsekvenserna?
Med ”Ecce Homo” var det så. Elisabeth Ohlsons magnum opus: tolv tablåer av bibliska scener iscensatta med HBTQ-personer – Sveriges mest kontroversiella bildserie genom tiderna, tagna i slutet av 1990-talet, och de visas på Fabriken.
Hon begrep det inte själv, har hon sagt, vilket liv det skulle bli, hur radikal hon var. Jag råkar älska diskussionen hon fick till: Är gud snäll eller dum, har vi människor att göra med den vedergällande lättkränkta guden? Eller den kärleksfulle pappan? Visst, kul för oss hedningar men med Jesus som homosexuell tryckte Ohlson in en smärtpunkt i samhället och hyckleriet rann fram. Är religion kärlek eller hat? Respektive sida erkänner inte varandra och det är bra att veta.
Ohlson levde och sedan dog hon i förtid i cancer och nu har vi med hennes eftermäle att göra. Verksam sedan 1980-talet var hon kändisarnas, elitens OCH utanförskapets avbildare. Inte bara formade hon bilden av det senmoderna Sverige, hon inlemmade en grupp som fram tills i vår tid varit delvis osynlig. Minns att homosexualitet inte avskaffades som psykiatrisk diagnos förrän 1979.
Mina favoritbilder är, som alltid, de som särskilt slänger memento mori i ansiktet på en. Gud så ung Lena Endre var! Hon finns med på en avlång sak med Sveriges tio mest synliga kvinnliga skådespelare från det nya årtusendets första år, tagen i samband med filmen ”Gossip”. Här har vi till exempel Suzanne Reuter, Ewa Fröling och Marika Lagercrantz i sin prime, och ett ljuvt parporträtt av Anne Sofie von Otter och Benny Fredriksson som hugger till i bröstet.
Min bästa bild är av trojkan Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg och Lill-Babs liggandes bland rosor. Mer ”Les Grandes Dames” än så blir det inte. Sedan gick de ur tiden regelbundet; 2010, 2014, och 2018. Visste de att början av 2000-talet, när bilden togs, var förritiden? Vet vi?
Död och död och död, som en del av utställningen är vigd åt. När Ohlson begrep att hennes cancer var en mördare arbetade hon redan med en bildserie om döden. Då kan jag passa på att inlemma mig själv, tycks hon ha tänkt – allt för konsten! Kanske var inte liv och död åtskilda storheter för henne? I en text skriven i maj 2024 beskriver hon tre bilder som en gång i tiden öppnade hennes hjärta för världen: ett fotografi på den säng där Marilyn Monroes lik hittats, ett post mortem-fotografi av en liten pojke som fanns i mormoderns album, de rörliga bilderna från månlandningen och att hon såg dessa tillsammans med personer födda på 1800-talet.
Tider som går samman, en cirkel som sluts. Hennes öga var mer vilt än sofistikerat, därav dubbelheten. Men ingen kommer att bli besviken på dessa plus trehundra verk som Fabriken valt ut; börja med filmen om henne som visas, var hon än är känns det som om hon fortsatt är på väg.
