Bilder med eget liv

Fredrik Svensk

Tova Mozard vitaliserar fotografins grundfrågor

Ett äldre par sitter vända mot kameran i en soffa. De skymmer sina ansikten vmed varsin amerikansk seriebok: The Wizard of Oz respektive Weird Tal e s.

Böckerna tillhör samma genre, men det är också som om seriekaraktärerna på böckernas framsidor verkligen tillhör en värld där de bokstavligen kommunicerar med varandra. Plåtniklas, Fågelskrämman och de andra tycks rent av leva ett liv oberoende både av de mänskliga karaktärerna i bilden och av oss som betraktare.

Denna bild säger faktiskt allt om Tova Mozards retrospektiva solopresentation på Hasselblad Center i Göteborg. Liksom utställningen i sin helhet behandlar den i slipad inramning relationen mellan dramatik och fotografi, kryddat med flörtar med det animistiska.

Här spelar Mozard med spänningen mellan människans liv och livet hos de fiktioner hon skapat. I detta fall alltså seriegenren, men längre in i utställningen visar sig samma intresse för det animerade finnas i relation till vetenskapens, teaterns och den amerikanska filmvärldens dramatik. Om Walter Benjamin menade att naturen visar sig på olika sätt för olika medier, så finns det inget här som antyder att naturen bortom människan enbart är en mänsklig projektion.

Det beror på att detta fotografi helt amputerat orsaken till varför bilden ser ut som den gör. Huruvida de mänskliga karaktärerna i bilden håller upp böckerna för att skydda sina ansikten eller för att bara visa upp dem, eller om det bara ser ut som det gör på grund av fotografens regianvisningar förblir oklart.

Kort sagt, detta är inget utopiskt fotografi som söker en verklighet bortom bilden med stort B, men heller inte ett fotografi som insisterar på att världen redan från början ramar in och dominerar vår självförståelse teknologiskt. Paradoxalt nog tror jag vi kan säga att Mozard tydliggör hur den fotografiska tekniken både kan lösgöra människan från världens centrum och återinstifta hennes suveränitet – om fotografier kan vara enbart ett uttryck för en enskilt mänsklig subjektivitet, i detta fall Mozards.

Och oavsett om Mozard exponerar en terapisession med sin mor och mormor på Dramatens stora scen, eller om hon intervjuar änkan till Berlinmuren (ni vet hon som gifte sig med muren 1979 och gick in i en livskris tio år senare, när hon fick veta att hennes make avrättats) – så står fiktionen och den fotografiska teknologin aldrig i vägen för verkligheten, utan utgör dess nödvändiga medium.

Och som alla teknologiska och mänskliga medium, så överför de också beteenden från en generation till en annan.

I Tova Mozards gestalt framstår konsten som en experimentplats där tro och vetande är skjutna åt sidan. Där det iscensatta inte står i någon motsättning till det dokumentära eller realistiska. Detta understryks med all önskvärd tydlighet också i filmen om Mozards konstnärskap som Hasselblad producerat till utställningen. Här förkonstligas både Mozards motiv och intresse som konstnär, på ett så manieristiskt vis att jag börjar undra om allt bara är en ironisk allegori över

självupptagenhetens bedräglighet.

Det var länge sedan jag lämnade en utställning som faktiskt vitaliserat fotografins grundfrågor: Vilken är dess funktion för skapandet av fotografens och betraktarens självförståelse? Vilken roll spelar kulturindustrins berättelser för intresset för starka karaktärer? Hur översätter vi relationen mellan optikens blick och det mänskliga ögats? Tack för det, Tova Mozard.

KONST

Thunder and Oblivion

Tova Mozard, Hasselblad Center, Göteborg, till och med 20 maj