Kul är det i helvetet

Ulrika Stahre

Louise Bourgeois – så mycket mer än spindlar

I mitten av 1990-talet, när fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois (1911–2010) hade slagit igenom och blivit ett av samtidskonstens stora namn, broderar hon en liten näsduk med texten ”I have been to hell and back – and let me tell you, it was wonderful”. Lika uppfordrande som befriande.

Är det någon konstnär som betraktats som offer för omständigheter hon inte kunnat styra över, som setts som en sorts psykoanalys i bildform, så är det Bourgeois. Och nu i stället detta. Åk till helvetet och vänd för det är det värt och alla kan komma tillbaka.

På Moderna museet har helvetet blivit mycket roligare än i tidigare Bourgeois-utställningar. När hennes konst visades på Malmö konsthall 1998 var det scenografiskt övertygande, dramatiskt och barndomstraumatiskt. Nu lyser de tydligt biografiska förklaringarna med sin frånvaro.

Visst, i den sedvanliga biografiska sammanfattningen framgår att hennes far hade ett förhållande med familjens engelskalärare. Bourgeois konst har länge tolkats hårt knutet till faderns otrohet, ungefär som Frida Kahlos konst ständigt och jämt förklarats med berättelsen om bussolyckan och invaliditeten. Men 2015 är det inte familjen och uppväxten som är huvudspåret när konstnärskapet visas, utan ett tematiserande som gjorts med lätt hand och fördelat verken i nio tårtbitar.

Själva arkitekturen i utställningsrummet är en kombination av labyrint med bara en möjlig väg, och öppenhet, fri sikt. De nio temana är i tur och ordning Flicka på rymmen, Ensamhet, Trauma, Bräcklighet, Naturstudier, Evig rörelse, Relationer, Ta och ge samt Balans. En rörelse från det osäkra till det säkra, från svårigheter till harmoni.

Nu är utställningen inte kronologisk, men trots det så dominerar nyare verk i den mer harmoniska delen. Men dessförinnan: små tygskulpturer, trängda, snärjda av sömmar, instoppade i montrar. Kropparnas utsatthet, tvånget, deras oförmågor trots att de ibland är icke-ensamma är påtaglig. Och oftast är det en ensamhet som lyser, uttryckt i kroppen som bara är mänsklig från midjan och neråt eller kanske bara är långa ben eller på andra sätt hindrad från att nå fram.

Ensamheten, av en stiligare sort, strålar inte minst från Maman, den stora spindelskulpturen som nu står utanför museet. Pampig, oåtkomlig. Tolkningen av skulpturen har glidit genom åren, först uppfattade åtminstone jag den som hotfull, kanske en bild av barndomens maktlöshet inför Den stora modern. Nu: spindeln som skapar sitt nät, sin ”konst” om man vill, den nödvändiga varelsen i naturens stora pussel. Livsupphovet, inte bara till sin egen avkomma.

Louise Bourgeois samlade konstnärskap är inte alltid, men ofta, öppet för tolkningar. Det som tycks obehagligt blir plötsligt njutningsfullt. Och tvärtom. Verken befinner sig exakt på den skarpa egg där de kan verka banala, eller väldigt komplexa. Det är också en stor skillnad mellan reproduktioner av verken och hur de framstår i verkligheten. Jag vet inte vad det beror på, men antagligen är det den där tunna gränsen. Inför verken, verkligen inför dem, är det svårt att vara helt oberörd. De är intensiva, påträngande, otrevliga. De är fyllon på tunnelbanan, eller släktingar man inte vill träffa.

Moderna museets Bourgeois-utställning har kommit långt i frikopplandet av person från verk. Det är förstås positivt. Befriande är också de anspråkslösa ganska små teckningarna och texterna. En absurdistiskt färgad humor tar plats, av någon anledning får den mig att tänka på Yoko Ono.

Möjligen är det raderna om helvetet som drar mig ditåt (”Don’t be afraid to go to hell and back”), eller bara den eleganta enkelhetens estetik.