Foto med skruv

Fredrik Svensk

Jeff Walls bilder på Louisiana manar till jämförelser mellan verklighetseffekter

Nöjer man sig med tanken att konst är konst för att det inte är på riktigt så gillar man sannolikt Jeff Wall. Hans gravt iscensatta fotografier av till synes vardagliga, men lite skruvade situationer, leker med mediets möjligheter att framkalla verklighetseffekter och förutsätter rent av denna tanke. 

Här snackar vi om ett konstnärskap som är djupt förankrat i en tradition där konsten är skön och bildens mening ambivalent och mångbottnad. Denna tradition odlar en specifik tanke om betraktarens uppgift. Inför Walls konst ska vi förundras, imponeras och kontemplera vår egen förmåga att själva ge bilderna och världen mening, tryggt skyddade av konstinstitutionens löfte om att detta först och främst är konst, även om den här kallar sig tablåer, bilder, fotografier.  

Wall slog igenom på 1980-talet, och i takt med att läsningen av fotografi allt mer övergått till surfplattor och telefoner framstår hans storslagna ljusboxar och minutiöst komponerade bilder kanske inte mer monumentala, men i alla fall mer musealt historiska. Att detta är en konst för en viss typ av konsthistoriskt arkiv blir tydligt på Louisiana som nu visar upp 35 stycken av hans allra mest kända verk.

Vad gäller produktionssätt och stil har hans fotografier vattnats ur av mängder av copycats, kanske framför allt i reklamvärlden. Ändå är det något som det inte går att värja sig emot rent kroppsligt när man möter dem på en plats som Louisiana.

Förutom effekten av just detta sobra rum tror jag att det handlar om något så enkelt som en fotograf som faktiskt blandar två olika konstnärliga genrer som han står i djup skuld till. Dels 1800-talsmåleriet, som han studerade på Courtauld Institute i London, en av världens mest prestigefyllda konsthistorieutbildningar av traditionellt snitt. Och dels den amerikanska konceptkonsten, och med den en kunskap om hur man arbetar med konstverkets gränssnitt och kringberättelse som en del av verket. Myten om den omfattande produktionen kring varje bild är helt enkelt en del av konstupplevelsen.  

Om varje konstnärlig praktik uppfinner sin egen konstnär, så är Walls konst närmast arketypisk för en konstnär lika bevandrad i olika konstarter och konsthistoria som i den teknik och det medium som hen arbetar med. Wall är namnet på en konstnärsroll som konsthistorien själv förefaller ha dikterat och regisserat. Om Wall inte funnits, så hade han uppfunnits som karaktär i en film om konstens historia.

Just detta skapar en känsla av att Wall också är namnet på något som just fallit ur samtiden. Kanske det handlar om att Walls konst i dag, till skillnad från när han slog igenom talar till en värld där allt som händer före och efter att fotot tas antas vara manipulerat, där frågan om när en fotografisk händelse verkligen uppstår blivit oklar. Wall markerar rent av slutet för ett fotografi som helt och fullt är beroende av skillnaden mellan ett iscensatt och ett dokumentärt fotografi.

Allra bäst framkommer Walls spel med verklighetseffekter och blottat illusionsmakeri i Dressing Poultry från 2007 som skildrar tre kvinnor som upprättat ett kycklingslakteri i ett garage. Det som skiljer denna bild från exempelvis In front of a Nightclub från 2006, är att den senare avslöjar sin egen status som just iscensatt på ett tydligare sätt. Det beror på att bilden av folket framför nattklubben är lite för kulissartad för att samtidigt kunna framkalla den verklighetseffekt som många andra bilder jobbar med och emot.

Kvaliteten i Louisianas Wall-utställning är att den manar till just sådana jämförelser, något som över huvud taget inte blir lika lustfyllt och spännande på internet eller i bokform. Wall funkar inte alls på Instagram, och till skillnad från många andra fotokonstnärer borde han inte göra några konstböcker. Det är som gallerispecifik konstnär hans konst fortfarande har något att säga. I alla fall om ett fotografi sprunget ur glappet mellan det digitala genombrottet och internets verkliga genomslag.