Dämpat, ängsligt och ensamt på Vårsalongen
Vissa verk griper tag – kanske är förlusten av gemenskap den stora grejen
Publicerad 2023-02-25
I år är det rekordmånga som sökt till den folkkära och välbesökta Vårsalongen på Liljevalchs. Över 4000 ansökningar där juryn, konstnären Jockum Nordström och konstvetaren Isabella Nilsson, valt ut 156 av de sökande konstnärerna, som nu ställer ut sina verk.
Jag får en känsla av något dämpat, att verken, främst målningarna, fotona och teckningarna är återhållsamma och ofta kusligt ensamma. De tar sig uttryck från platser och landskap som är urholkade på människor.
Foton på fotbollsplaner och fotbollsmål av Leena Jokela är ödsliga som kråkslott, en akvarellmålning av Jonas Beckman av Rågsveds centrum i natten är tom på människor. Även Petter Askergrens akvarellmålning med titeln ”Skärholmen”, har något nästan giftigt över sig, som för att hålla borta invånarna från perrongen.
I vissa rum bryts det lågmälda av med mer färgstarka och större installationer. Som Jenny och Jens Brandt Grönbergs lekfulla, videoinstallation, med former och färger som långsamt rör sig över en solig, men beige, parkeringsplats. Eller Helena Roos serietecknade hundar, ”dogs...snackar skit”, som tagit sig ur seriealbumets blad och tagit plats på ett podium på golvet i ett av rummen.
Att de olika, rådande kriserna i världen; krigen, lågkonjunkturen, fascismen, NATO-medlemskapen och dödliga revolutioner skulle vara en stark, eller tydlig tendens, i årets vårsalong tvivlar jag på.
Det finns något ängsligare i den här samlingen, något sammanbitet. En känsla av isolering och förlust av gemenskap infinner sig. Samtidigt anar jag en närmast nationalromantisk längtan. Jag tänker på det när jag ser både Ingegerd Alfredsons två små broderiverk ”Mitt i Örebro” och ”Cykeltur längs Göta kanal” och Anita Axelsons broderi ”Sommarsaga från Dalarna”. Båda broderar fram ett slags Barna i Bullerbyn-Sverige. Den svenska drömmen.
Men när jag ser Maria Lundgrens akrylmålningar inspirerade av Hemnets lägenhetsbilder med de vita, beigea tonerna i sekelskiftlägenheter som mer liknar opersonliga hotellrum, så tänker jag att det samtidigt är en annan generations svenska dröm trots att ”Bopriserna sjunker”, ”Riksbanken höjer räntan” och ”Amorteringskravet”, som verken heter.
Mitt bland dessa ofta dämpade stycken konstverk träder emellanåt en liten påminnelse om det brutala som inte kan dämpas. Men inte som en tendens eller större del av utställningen, utan snarare som undantag.
I ett av rummet hänger en stor hårboll formad till en droppe från taket, av Jini Hedblom. Verket heter ”MAHSA” efter Mahsa Jina Amini, vars brutala död utlöste massiva protestvågor i Iran och Kurdistan mot moralpoliserna och regimen. Var man än vänder sig så finns den i blickfånget; håret som en droppe blod eller tårar, eller båda. Det blir ett slags snitt, ett avbrott i rummet, både lågmält och överväldigande.
Emellanåt saknar jag något som berör och förstör på riktigt, här inne är det mer svalhet och svalka, återhållsamheten är ett faktum. Fäblessen för penseln och pennan dominerar. De livliga diskussionerna inom konstvärlden om AI-generad konst och NFT:s känns avlägsen inne på Liljevalchs.
Men vissa verk rör verkligen om i mig. Som Rebecka Tollens ”Escargot 4-ever”, en stor målning i kol på plywoodskivor, som har ett egensinnigt djup i sig, både vemodet och obehaget väcks här. Det är skolbarnens blickar, de vill mig något, de är besvikna, något fruktansvärt är på väg att hända eller har redan hänt. Jag häpnas över den oroliga, skeva stämningen i den samtidigt så skarpa målningen.
I antikens Grekland betydde ordet ”kris” reflektion, snarare än kaos. Om kris också betyder reflektion ges den här en annan förutsättning att tänka på och arbeta med rent visuellt. Den får ett lugn över sig, blir mer inåtvänd kanske till och med tystlåten men framför allt skildras krisen från en mer ensam plats.
