Liljevalchs tavla: väljer bort samhällskritik

Publicerad 2013-10-21

Konsthallen ratar verk med brännande aktualitet

”Francis Bacon har ju bara en lösning på sitt problem”, skriver Göran Tunström i en essä om Lena Cronqvist, ”medan Siri Derkert och Vera Nilsson försöker lösa problemen på nytt och nytt inför varje motiv”. Iakttagelsen sammanfattar rätt väl Cronqvists 60– och 70–tal. I förortsmadonnorna (1969–1970), och bilderna från sin tid på en psykiatrisk klinik (1971), skildras människan både som isolerad och som del av samhället. Det finns en sårbarhet i dessa bilder, som skär rakt igenom nuet.

Bristen på resurser och mänsklighet i vården, tillvaron i förorterna, oron, stressen och den sociala utsattheten. Allt detta skildras i Cronqvists tidiga måleri, inte av en konstnär som satt sig för att göra ”kritisk konst”, utan som en levd erfarenhet hos den som målar. Vilken curator väljer bort verk med sådan brännande aktualitet?

Beslutet att enbart ställa ut måleri från de senaste decennierna, motiveras med att Cronqvists tidiga arbeten visades på Liljevalchs 1994. Det är nästan tjugo år sedan. Själv hade jag just börjat gymnasiet. Och dagens ungdomar, räknas inte de som publik?

Låt oss prova en annan tankegång. Stockholm har ett kulturborgarråd som vill detaljstyra kulturen, och censurera offentlig konst som hon finner misshaglig. Vi har en konsthallschef som belönas med miljoner i extra anslag för sin populistiska linje, och som får beröm av samma kulturborgarråd för att driva en konsthall i internationell klass, trots att det uppenbarligen inte är sant. En som till varje pris vill påverka, en som böjer sig bakåt för att behaga. Hur inverkar det i arbetet med en utställning? Är det möjligt att visa samhällskritisk konst på Liljevalchs? Varför skriver pr-moderaten Michael Storåkers i katalogen (och varför kallar han Cronqvist för ”mother contemporary”)? Sådant kan jag inte låta bli att fundera över.

Nåväl. Vad är det vi ser? Utställningen är tematiskt hängd efter de motiv som upptagit Cronqvist vid olika tider: självporträtt, självporträtt med dockor, självporträtt med fågelkadaver. Bilden är av en konstnär som stretar på i ateljén, och som med åren har utvecklat ett handlag med färg och pensel som för tankarna till Peter Dahl. Det är ett måleri som är tekniskt drivet, men som bjuder på få överraskningar.

Ta serien med självporträtt från senare år, som hänger i mittsalen. I dessa bilder finns ingen symbolisk rekvisita, bara konstnärens avbild mot monokrom bakgrund, pekande tillbaka mot måleriet som färg och yta. Här finns både Bacon (människan som kött på en galge av ben), och Derkert (”Jag vill härja med materia­let, härja, härja, härja!”). Men han skar sönder de flesta av sina målningar, och hon fick varje rörelse att vibrera av liv. Hos Cronqvist ser jag på många sätt motsatsen. Ett måleri utan tänkande, och ­utan verklig känsla. En produktion för produktionens egen skull.

Detsamma med de stora änglamålningarna i den södra salen. Det tycks för mig uppenbart att när Cronqvist upprepar samma eller liknande motiv i 10 målningar, så når hon ett lyckat resultat i 1 eller 2. Det hade med andra ord inte skadat att sovra. Vilket är ännu ett argument för att en retrospektiv utställning hade varit att föredra.

Visst finns här tavlor, enstaka självporträtt och bilder av anhöriga, som berör. Men allt sker som i en bubbla, på avstånd från tiden och samhället. Vad hände med den konstnär som idoliserade Frida Kahlo, och som ville måla hudlöst och öppet som ”Siri och Vera”?

När Cronqvist på 70-talet varit inne i en självbespeglande period, så vände hon blicken mot marken, och målade gräset och de ruttnande löven. Så tog hon sig vidare. En liknande manöver i dag vore en stilla önskan.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.