Skruvat polisvåld och maktlösa människor
Avsiktligt exotiserande att presentera Knut Andersson som fårbonde
Publicerad 2023-02-01
Över det säregna rutnätet på Sergels torg rör sig ett par personer, som en sorts koreografi, i varsin ruta. En polispiket har parkerat, framför fronten syns en fläck. Blod? Bensin? Knut Anderssons måleri, på ytan fotorealistiskt i Ola Billgrens anda, innehåller inte sällan gåtor.
Knut Andersson (1934–2021) föddes i Malmö, utbildade sig på Skånska Målarskolan, men var av ekonomiska skäl tvungen att hitta ett mer inkomstbringande yrke och blev först speditör, senare, på grund av sin hustru Ullas arv, fårbonde.
Från Skåne till Småland gick flyttlasset till gården i Tubbebo. Där fortsatte Knut Andersson att måla, men i stort sett utanför offentligheten. När hans målningar nu visas på Liljevalchs är det deras andra vända i stort format – först ut var en postum utställning på Österängens konsthall i Jönköping.
Där presenterades Andersson som ”Kritisk realist”. På Liljevalchs blir han däremot ”Fårbonden från Tubbebo”. I det ena fallet en självklar insortering inom en konstvärld, i det andra en utsortering från samma värld. En avsiktlig exotisering.
Jag förstår också att fårbonden antagligen lockar en större publik än den kritiska realisten. Ändå kan jag inte komma ifrån de antydningar till isolering och särlingskonst som ligger i formuleringen. Till Knut Anderssons liv hörde att prenumerera på Dagens Nyheter och klippa ut nyhetsfotografier, att resa mycket, se mycket konst. Denna kombination av gårdsliv, konstbildning, nyhetsintresse och – inte minst – samhällskritik, är Knut Anderssons signum.
Hans måleri är många gånger avbildningar av nyhetsfoton, men inte av de ikoniska utan av de man nästan inte lägger märke till. Dessa bilder har getts nya detaljer, skruvats till, fått en hetare temperatur.
Visst finns det, som Johanna Linder skriver i katalogtexten, möjligen ett upphovsrättsligt problem med dessa avbildningar av foton, men tilläggen som gjordes tycks ändå vara helt egna. Fram träder en samhällskritik av traditionellt snitt, av polisvåld, övergrepp, den maktlösa människans plats i systemet. Det är en sällsam mix av bekant och obekant, som skulle kunna bli nästan skrämmande men där känslan stannar vid mild eufori.
Framför allt är det solidariteten med den människa som vi brukar kalla den lilla, som syns i Anderssons måleri. Tydligt, kanske rentav övertydligt, i det måleri som tagit steget över till collage, där små dockhänder letar sig ut ur runda fönster i en anonym, fängelseliknande fasad. Men även i de mer vardagliga motiven känns solidariteten djupt.
Knut Andersson: Fårbonden från Tubbebo är något så ovanligt som en lika sympatisk som förvånande utställning. Liten, nästan gömd i Liljevalchs+ nedre regioner och i skuggan av den mycket mer kände och exponerade Jockum Nordström. Men konstmarknaden kan tills vidare glömma dessa verk. Familjen säger sig vilja behålla dem i sin ägo.
