Öppet för tolkning
Uppdaterad 2015-12-22 | Publicerad 2015-12-16
Camilla Hammarström om Lina Selanders kryptiska filmverk
Det kan vara svårt att veta hur man ska gripa sig an Lina Selanders essäistiska och poetiska filmverk. De vädjar varken till ett logiskt förnuft eller till intuitionen, utan utgör snarare en verklighet i egen rätt som är lika komplex som världen vi lever i.
Utgångspunkten är ofta historiskt emblematiska ämnen som exempelvis atombomben över Hiroshima, Tjernobylkatastrofen eller Stasis verksamhet i forna DDR. Eller rättare sagt den kontext i vilken sådana företeelser beskrivs. Det handlar om hur vi förvaltar minne och historia, om det så är i form av museer, böcker eller filmer.
Lina Selander använder sig av en montageteknik där stillbilder, filmsekvenser och text samspelar med ljudspår som kan vara sentensartade eller berättande. Det till synes ovidkommande blandas med det som följer tematiken på ett sätt som kan verka förbryllande. Vad har exempelvis en helig medicinalväxt under antiken med Stasis övervakningsmetoder att göra? Till synes ingenting, om man inte betänker att de bägge är historiska fenomen som vi i efterhand försöker förstå och tolka. Hur vi tänker kring och formerna vi beskriver historien på är en av de väsentliga blickpunkterna.
På årets Venedigbiennal representerade Lina Selander Sverige och nu visas dessutom tre av hennes verk på Moderna museet. Around the cave of the double tombs (2010) utgår från Abrahammoskén i Hebron på Västbanken, den heliga plats som judar och muslimer strider om; och den massaker som utfördes där på muslimer av bosättaren Baruch Goldstein 1994.
Men det är ingen pamflett för palestiniernas sak utan mer en sorgsen betraktelse över sakernas tillstånd. Det är en tyst film, med textrutor som i gamla stumfilmer. Poetiska texter som talar om hur seendet och talet påverkas i en konflikthärd. Hur språk och bilder korrumperas tills bara stumhet och blindhet återstår.
Från denna överdokumenterade plats väljer konstnären att fokusera på gator övertäckta av stängselnät och de sopor som vräkts ner från ovan. Lågmält förmedlas smärtan och instängdheten från en segregerad stad. Något låter sig alltså ändå sägas trots den exponering som tröttat ut sinnena.
Det är som att Lina Selander genom sitt fragmenterade bildspråk vaskar fram smärtpunkter som inte låter sig blottas på något annat sätt. I Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Pourtbou) (2007) ställs filosofen Walter Benjamins självmord på flykt undan nazisterna mot samtida flyktinghistorier. En färd på en flotte där liv går förlorade, tortyr och förföljelse. Historier som blir ifrågasatta när man väl nått sitt mål.
Tillsammans med bilderna från gränsstaden Portbou skapas en differentierad helhet som blir påträngande och oavvislig.
Den nya filmen The offspring resembles the parent (2015) börjar i en exposé över de nödpengar som trycktes upp under hyperinflationen i Tyskland på 1920-talet. Det är en brytningstid då revolutionära rörelser utmanar kapitalet. En arbetarledare tar till orda. Den döde Lenin skymtar i en målning, bilder av Tutankhamon, antika mynt med ugglor och valutor från kolonierna. Och mitt i allt en historia om spöken. Jag fäster mig vid de där spökena. Är de en bild för hur det förflutna ständigt återkommer för att hemsöka det nuvarande? Eller handlar det om hur varor och människor enligt Marx blir till vålnader i det kapitalistiska systemet?
Lina Selanders verk står öppna för associationer och tolkningar, för att de inte ska bli kryptiska behöver betraktaren vara medskapande, tänka vidare.
Det här är inte en konst för den som vill ha saker serverade.
