Kärleken syns i ett tvärsnitt av en ekstam

Meriç Algüns utställning är både lekfull och manipulativ

Uppdaterad 2023-05-04 | Publicerad 2023-04-19

Installationsvy från Meriç Algüns utställning ”A Glossary of Distance and Desire” på Magasin III i Stockholm.

Inne på Magasin III står sju färggranna, matta, podier med olika geometriska former, som alla ingår i ett slags pussel i en helhet, eller som modeller för våra sju världsdelar. På podiernas yta finns olika föremål placerade; urklipp från lexikon, böcker, stenar, träslag, fossiler, leravtryck, bivax med mera. Det utgör konstnären Meriç Algüns utställning ”A Glossary of Distance and Desire”.

Vid en första anblick är det inte helt självklart varför de olika föremålen – litterära material bredvid de geologiska utgrävningarna, fotografierna vid stenarna – ska vara placerade intill varandra, men snart börjar jag se sambanden. Inte alltid, men tillräckligt ofta.

Meriç Algün intresserar sig för tingens, begreppens ursprung och vilka samband geologiska förklaringar har med det mänskliga, relationella och vice versa. Men framför allt är det en undersökning i kärlek som både utgår från de konventionella banaliteterna och omfattande geologiska och geografiska teorier om hur jordens kontinentalplattor rör sig och konsekvenserna av det.


Ett tvärsnitt av en ekstam skulle kunna säga något om urklippet från ordboken som definierar ordet kärlek, på samma sätt som begreppet kärlek hela tiden står i relation till ordet förlust, precis som begreppet halv kan säga något om både kärleken och ekstammen, eftersom det har sin början i en helhet. För visst angränsar halv till hel? Och rent semantiskt angränsar hel till hål. Vad kan ett hål vara? Relativitetsteorin om svarta hål men också hålet i munnen. Vad gör munnen? Babblar, hånglar, längtar. Vad angränsar till längtan? Lust och rent semantiskt också förlust, och så vidare, det går att hålla på så länge inne i utställningen, både bland begreppen och de arkeologiska föremålen.

Synen på kärlek i utställningen är, trots allt, konventionell och utmanar inte den tvåsamma kärleken som sådan

Utställningen tar bland annat avstamp i teorin om kontinentaldriften, som utgår från att våra olika kontinenter egentligen är en enda landmassa, snarare än olika delar. Vad betyder det i sådana fall att jorden hela tiden befinner sig i separation från sin helhet och att det finns en övergripande spänning och dragning mellan kontinenterna? Är det en längtan efter att få återgå till sin helhet, på samma sätt som vi människor längtar efter varandra för att fyllas upp?


Meriç Algüns arbete påminner mig om Julia Ravanis bok ”Skönheten i kaos” (Natur & kultur, 2021) som också undersöker de frågor som Algün närmar sig, som möjliggör förståelsen för våra mänskliga drifter genom fysikens lagar. Går det att förstå kärlek genom fysiska ekvationer? Åtminstone är det en kittlande ingång för konsten och litteraturen att närma sig den frågan och det finns något tillfredsställande med att försöka lägga det pusslet. Ravani funderar till exempel över budskapet kring de fysiska lagarna, något hon menar finns på samma sätt som romanen har ett budskap eller åtminstone blir utsatt för frågan om vad budskapet är. Jag tänker att Algün intresserar sig för liknande frågor.

Just utställningens litterära och semantiska del upptar mig som mest, där blir Algüns konstnärliga urval som mest intressanta och genomtänkta. Emellanåt upplever jag en del föremål på podierna som återupprepande och överflödiga, det skulle nog räcka med färre begrepp, färre urklipp, färre fossiler för att få större grepp om utställningen. I de litterära urvalen återfinns bland annat texter av författarna Anne Carson, Roland Barthes och Rachel Cusk. Förutom att det finns en teoretisk eller litterär ansats att presentera kärlekens väsen så är dessa texter och urklippen från ordböckerna även en uppvisning i språkets banalitet och desperation efter att förklara, kategorisera.

Installationsvy från Meriç Algüns utställning ”A Glossary of Distance and Desire”.

De färgstarka podierna skärper och väcker uppmärksamheten. De är både manipulativa och lekfulla. Dels för att de ska verka vara åtskilda från varandra, så som våra kontinenter ritas på kartorna, dels för att de bryter mot de annars karga, historiska inslagen i utställningen. Det är något modernt, samtida, som träder in där som ett brott – men kanske appellerar färgerna till ett 1980-tal som, faktiskt, återfinns på två av väggarna. Där hänger en reklamserie från 1988 på Calvin Kleins parfym ”Eternity”.

Det går att säga något om kapitaliseringen på våra begär genom att både döpa något förgängligt (parfymen) till ”Eternity” och förblinda konsumenten genom att bygga reklamen på den tvåsamma, poserande kärleksrelationen mellan man och kvinna, peka på och insistera på oändlighetens romantiska kraft. Samtidigt känns denna del av utställningen lite off, rent tematiskt, även om den är estetiskt elegant.


Synen på kärlek i utställningen är, trots allt, konventionell och utmanar inte den tvåsamma kärleken som sådan. Snarare presenteras konstnärens urval av begrepp och teorier om kärlek som en undersökning av kärlekens potentiella ursprung som inte nödvändigtvis börjar i mänskligt begär, utan kanske snarare i fysikens lagar, i kontinentaldriftens cykel. Meriç Algün visar åtminstone den öppningen och det får mig att tänka, ställa frågor kring de potentiellt överväldigande, svindlande sambanden.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.