Döden kommer i kapp hundlivet på Moderna

Laurie Anderson rör sig fritt mellan Guantánamo och Dalsland

Publicerad 2023-04-01

Laurie Anderson ”The Dummy Suzuki” (1993). Buktalardocka, suzukifiol, trälåda.

För andra gången på kort tid presenterar Moderna museet i Stockholm en ikonisk konstnär från det stora landet i väst. Först Nan Goldin, nu Laurie Anderson. Båda kan associeras hyfsat starkt till New York, även om de inte är födda där, och båda har satt sitt märke på kulturvärlden åtminstone sedan 1980-talet.

Det är spännande att Moderna museet återvänder till sina rötter och en inriktning på konst från USA – även om rötterna hade ett annat, manligare, kön – och det är en bedrift att få hit två så intressanta konstnärer, som också kan tilltala en bred publik.

Laurie Anderson (född 1947 i Glen Ellyn utanför Chicago) har rört sig i de flesta konstgenrerna: performance, musik, film, bildkonst, litteratur. Hon har komponerat filmmusik, gett ut böcker, turnerat, byggt instrument – gränserna mellan praktik och teori eller mellan kropp och tanke tycks helt överflödiga i Andersons skapande.

 

Det är alltså lätt att bli imponerad.

Svårare att vara kritisk.

Utställningen ”Looking into a mirror sideways” är byggd med kraftiga, svarta, väggar. Den är mörk – definitivt fysiskt, inte alltid i sitt uttryck – och liksom kroppslig. Vilket är en paradox för den bjuder också på mycket text. En del av texterna återkommer i annan form, en del gör det inte. Minst intresserad får jag säga att jag blir av projektet med maken Lou Reed, där de speglar varandra som människor, artister, intellektuella.

Speglingar är ett slags huvudspår i utställningen, det finns gott om teman som både bildar motsatspar och förutsätter varandra: berätta-lyssna, eller varför inte liv-död. Essäfilmen ”Heart of a dog” (2015), som visas på utställningen, gav Anderson massor av nomineringar och priser, och är en förföriskt vacker berättelse som bottnar i gemenskapen med den lilla terriern Lolabelle. Döden som kommer i kapp hundlivet är knappast en enkel befriare men temat utvecklas genom Gordon Matta Clark, hans död, den tibetanska dödsboken och andra sätt att komma genom passagen.

 

Så både död och våld vilar i Laurie Andersons konst. Knivar slipas, kameran beskrivs och hanteras som ett vapen. Guantánamofången Muhammed el Gharani, som utsatts för det grövsta av övervåld från en stat, medverkar i verket ”Habeas Corpus” som en ”talande skulptur”: i övermänsklig storlek får han sitta och berätta delar av sin historia. Han var den yngste fången, nu frisläppt men statslös, då ett barn nu en man i en ingenmanstillvaro. Anderson vill peka på det rättslösa men också på en större maktlöshet: att förlora sin tid och sin identitet.

Laurie Anderson: ”Habeas Corpus” (2015). Cellplast, digital video, text. Producerad för Park Avenue Armory, New York.

”Habeas Corpus” är ett sätt att återupprätta en person och genom honom kritisera ett system. Den politiska ilskan närvarar, men är i övrigt ganska nedtonad – som Anderson menade på presskonferensen: ”ni vet redan att vi lever i en orättvis värld, varför ska jag tala om det?”.

Oavsett om Laurie Anderson är musikern, som på 1980-talet låg steget före i elektronisk uppfinningsrikedom och slog till med den oväntade och monotona hiten ”O superman”, eller berättaren, som genom hela sin karriär har delat med sig av mer eller mindre fantastiska historier, skapar hon oftast ett allvar, balanserande på gränsen till det klyschiga. Ändå håller hon alltid balansen. Kanske är det humorn, kanske är det bara att formen är fungerar så väl.

 

Ett rum fylls med en serie små fotografier som tycks föreställa farfar Axel Efraim Andersson och hans väg från Dalsland till USA i slutet av 1800-talet. En trulig pojke som står intill en koffert, som dricker öl och till slut gifter sig i extremt unga år. Enligt hans egen friserade historia kom han ensam och klarade sig själv, vilket inte var sant. Och lika osann som släktmyten visar sig fotona vara, AI-generade som de är. Sepiatonade men stela, lite skeva i motiven, skapar de ännu ett lager i en berättelse: det AI-genererade fotot som en spegling av våra foton, liksom lögnen är en spegling av sanningen.

Guantánamofången och immigranten: på något sätt snuddar (ja, eller speglar förstås) de två männens livshistorier varandra på utställningen, deras relation till nationen USA, deras överlevnad, deras mer eller mindre påtvingade resa. Berättelserna, alltid berättelserna.

”Looking into a mirror sideways” är i princip en retrospektiv, men även med nyare verk. Det skulle kunna bli splittrat i sin bredd – från instrumentmakeriet och performancedokumentation på 1970–80-talen, via fotoserier och projekt åren därefter till VR-verk och AI-foton – men binds samman genom återkommande teman, genom ljussättningen och genom en koncentrerad och personlig touch. Det är ingen konstdusch, inget insmickrande. Det är omsorg om detaljer (många detaljer!) och ett alldeles eget universum. Som liksom det vi lever i har skavanker.

 

I VR-verket ”To the moon” kan man flyga förbi några stolar högt uppe på bergstopparna. En sådan drömsk och helt omöjlig bild väcker en alldeles särskild sorts längtan. Allt är egentligen omöjligt – och samtidigt, ja, såsom i en bergmansk spegel: Möjligt. Lite från sidan.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.