Livsgnistor ur oljefärgen

Camilla Hammarström ser Harriet Backer och Agda Holst skrivas in i konsthistorien

På Säfstaholms slott i Vingåker pågår ett spännande utställningsarbete med genusperspektiv; under ett flertal somrar har man lyft fram kvinnliga konstnärer och beslutsamt skrivit in dem i sin tids konstnärliga strömningar, med titlar som Hon har talang, tyvärr – kvinnliga konstnärer under 1800-talet, Att aldrig underkasta sig – tre kvinnliga modernister med flera.

Nu har turen kommit till Agda Holst (1886–1976), en konstnär vars verk figurerat under de senare årens revideringar av modernismen. Mest känt är kanske hennes porträtt av vännen och målarkollegan Tora Vega Holmström från 1932. Att hon nu presenteras i egen rätt (utan epitetet kvinnlig) känns alldeles naturligt. Dels för att det i längden blir ohållbart att segregera konsthistorien, med också för att hon själv rörde sig både glupskt och obesvärat på den konstnärliga parnassen och inte tycks ha varit motarbetad av sina manliga kolleger. I konstnärgruppen Aurora som bildades 1928 var hon tvärtom den mest respekterade medlemmen, och den som verkar ha tagit mest plats av dem alla.

Redan 1907, 21 år gammal, tar Agda Holst tåget från hemstaden Kristianstad till Paris (samma år som höstsalongens legendariska minnesutställning med Cézanne visas) för studier hos norrmannen Christian Krogh. Sedan följer ett år på den mer ålderdomliga akademin i München som var känd för sin undervisning i porträttkonst, vilket kom att bli Agda Holsts genre framför andra. Sedan följer flera Parisvistelser.

På 1920-talet studerar hon för André Lhote som var en stor beundrare av Cézanne och Picasso. Det är nu hon utvecklar sin säregna porträttkonst, där hon förenar ett klassiskt porträttmåleri med en stringent geometrisk underbyggnad. I målningen Parisiska från 1921 klänger en rosa rävboa runt halsen på modellen i rytmiskt anordnade kubistiska spolar, som följs upp av hårets och hattens trianglar. Hela bilden är uppbyggd av skickligt balanserade volymer som sluts i en vilsam enhet.

Agda Holst uppfinner en egen form av modernism, i korsvägen mellan de internationella strömningar hon tar intryck av. En konklusion, om man så vill – som inte låter sig inskrivas under någon ism. Konstnärer av det slaget blir sällan typiska representanter för sin tid. De kan emellertid få en plats om man väljer andra sätt att se på historien. Förra årets Tio historier på Moderna museet, med sin betoning på ett berättande drag inom modernismen, är ett exempel på hur nya perspektiv kan ge kvinnliga konstnärer större plats.

Att beskriva utvecklingen i enkla avgörande språng med illustrerande exempel är ett sätt att göra våld på en mångfacetterad verklighet. Tittar man närmare existerar det ofta en uppsjö av mellanformer och sammanflätningar av impulser. Ur ett svenskt perspektiv, där den radikala modernismen egentligen inte var så dominerande, är Agda Holst i själva verket en ganska god representant för sin tid.

På Säfstaholm visas över åttio verk, med tonvikt på stilleben och porträtt. Agda Holst stilleben är ömsinta och vackra, men också lite anonyma. Med undantag av den magnifika Symfoni i grönt från 1937 där bilden laddas genom en mänsklig skulpturgestalt som samtalar med kannans kurvor, frukterna på bordet och ett enkelt glas vatten som blir oväntat symboltyngt.

För det är i iakttagelsen av det mänskliga som Agda Holst är en mästare. Och det är utställningens porträtt som är den verkliga behållningen. De äger en oemotståndlig kombination av närhet och distans. Jag fäster mig särskilt vid de känsliga bilderna av brodern Vasa, där ömtåligheten hos läppar och ögon kontrasterar mot den spänstigt kostymklädda dandylooken. Det är framför allt blicken hos modellerna som är kusligt närvarande – som verkliga livsgnistor ur oljefärgen. Men också den skulpturala underbyggnaden, det finns något mycket säkert och vackert i sättet att gestalta kropparna i rummen. Huvuden där hatten sitter som smäck, klänningar som tycks ha smultit samman med modellens lemmar – allting i ett slags helig, men ändå frimodig livsglädje.

Även Göteborgs konstmuseum har piggnat till sig på genusfronten, när de förra året visat bland annat Konstfeminism och Moderna kvinnor. I sommar visar man konstnären Harriet Backer (1845-1932), en av de få norska kvinnliga konstnärer som fick erkännande redan under sin livstid. Precis som Agda Holst utbildade sig Harriet Backer i München, men inte direkt vid akademin eftersom kvinnor 1874 ännu inte ägde tillträde. Hon följde likväl i princip samma undervisning, men i stället för att bli porträttmålare kom hon att utveckla en fantastisk känsla för interiörer.

Efter åren i München bosatte sig Harriet Backer under tio år i Paris och var den första tiden elev hos salongsmålarna Léon Bonnat och Jean Léon Gerôme, samt

umgicks i stadens skandinaviska konstnärkretsar. I Paris nådde hon ganska snart framgångar på såväl Salongen och Höstutställningen. Det rörde sig om ett traditionellt måleri som uppskattades av samtiden. Det impressionistiska inflytandet kom först några år senare under en vistelse i Bretagne med landskapsmålaren Léon Pelouse och hans elever. Här tillägnade hon sig en teknik som innebar att målningen byggdes upp med ett lager av skisser, där bilden aldrig sluts i en pillig detaljrealism utan behåller skissens omedelbara fräschör.

Harriet Backers egentliga genombrott kommer 1883 på Den nordiska Kunstudstilling ved Charlottenborg där hennes fria färgbehandling väcker begeistring hos en yngre generation. Hon har nu hittat fram till sin egen måttfulla impressionism, ett säreget ”friluftsmåleri inomhus” där naturens färger fortplantar sig genom ljuset in i rummen.

Inte heller Harriet Backer kan alltså ses som representant för en ism eller tidsepok. Hon har i stället beskrivits som en brobyggare mellan 1800-talets realism och 1900-talets moderna strömningar. I Norge har hon en stark ställning och är enormt uppskattad än i dag, men det är alltså först nu vi får se hennes verk i Sverige. Harriet Backer arbetade mycket långsamt och det finns endast 180 målningar av hennes hand. I denna retrospektiva utställning får vi se hela 49 av dem. Och det är en mäktig upplevelse.

Som med all stor konst är det någonting underligt med Harriet Backers målningar. Trots att de alltid är perspektiviskt korrekta är det något som gungar och liksom surrar i dem. Ytorna är laddade på de mest omotiverade ställen, som om de byggts upp genom en lång serie av små ”fel”. Och precis som hos Rembrandt, vars briljans förefaller växa ur en ständigt övervunnen valhänthet, reser sig Harriet Backers rumsligheter i ett slags spröd monumentalitet.

Harriet Backer återkommer hela tiden till samma motiv: en ensam gestalt eller flera människor i ett rum. Stämningen är intim och avklarnad. Det är rummet som är själva framställningens motiv. Hur kropparna och tingens befinner sig där; omspunna av den prismatiska luften och ljusspeglingarna från fönster och dörrar.

I dessa rum lägger jag märke till krukväxterna i fönstren. Gamla pelargonsorter i enkla krukor. Och de är inte impressioner, de är en närmast andlig grönska som planterats i rummen. De får mig att tänka på blommande törnekronor, ett slags uppståndelsesymbolik. Det är något mycket underlig med Harriet Backers brobyggande mellan urgamla och nya formspråk. Det går inte att sätta fingret på, men det är något heligt som sker. Ett sakrament som den bedövade betraktaren får ta del av.

Camilla Hammarström