Explosiv konst
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-19
Camilla Hammarström ser Anna Odells projekt fullbordas
När Anna Odell iscensatte en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm en kylig januarikväll 2009 kunde hon inte förutsäga utfallet. Men omgivningen bjöd på en generös mängd reaktioner som kunde införlivas i hennes konstprojekt.
De omtänksamma människorna på bron som svepte en jacka om henne och tillkallade hjälp, poliserna som först varsamt men sedan alltmer bestämt försökte få in henne i polisbilen och till slut personalen på den psykiatriska akutmottagningen som omedelbart lade henne i en bältessäng. Allt gick enligt projektets plan och bluffen avslöjades nästa morgon.
Vad Anna Odell inte hade räknat med var den storm av vrede som skulle riktas mot henne efter det att medierna fått nys om det hela. Hon mordhotades och fick ha livvakt, både politiker och så kallat vanligt folk rasade mot hennes handlande och mot samtida konst i allmänhet. Norra Stockholms psykiatri polisanmälde konstnären.
Anna Odell stod orubbligt fast vid att inte förklara något förrän verket var färdigt att visas. När det väl framkom att projektet bottnade i en egen erfarenhet av psykisk sjukdom och tvångsvård vände vinden. Hoten upphörde och allt fler höjde sina röster till konstnärens försvar. Vid rättegången demonstrerade medlemmar i Riksförbundet för social och mental hälsa till stöd för henne.
När nu Kulturhuset visar Okänd, kvinna 2009–349701 har projektet vuxit till att handla om mycket mer än en genomlysning av psykiatrin, allt som skett har införlivats. Ett rum med tidningsklipp visar det mediala förloppet från fientlighet till erkännande.
Man kan också lyssna till en inspelning från rättegången, där konstnären döms för ”oredligt förfarande”. (Här irriteras man dock av att textremsorna innehåller felstavningar och särskrivningar, vilket är förvånande oproffsigt.) Som helhet är det en mäktig dokumentation av vilka krafter som kan sättas i rörelse av en konstnärlig handling.
Den här formen av wallraffande hade sannolikt inte väckt så mycket hat om den skett utanför konstkontexten. Det är det samtida konstbegreppet som väcker ilska.
Odell lyckas genom att absorbera dessa yttringar och göra dem till en del av sitt verk i viss mån avväpna dem. Samtidigt är det svårt att inte med en rysning dra historiska paralleller till nazisternas hat mot modernismen.
I en epilog på 40 minuter sker ett slags försök till gestaltning som inte bara är ren dokumentation. Den är en sampling av olika tv- och radioinslag och intervjuer – ett sammelsurium av röster som mest fördömer men också försvarar konstnären. Anna Odell framställer sig som mycket mer sårbar här.
I ett avsnitt frågar hon sig om hon är frisk och spelar sjuk eller om hon är sjuk och spelar frisk. Fokus hamnar på konstnären som person, trots att hon med stor integritet hela tiden hävdat att hennes projekt visserligen har en personlig utgångspunkt, men inte alls är personligt utan ett sätt att spegla maktstrukturer. Det är en inkonsekvens i ett annars konsekvent arbete.
Anna Odell har med Okänd, kvinna 2009–349701 skrivit in sig i konsthistorien, det är ett verk som fungerat explosivt självgenererande och lockat fram både det sämsta och bästa hos människor och institutioner. För konstnären har det bara varit att hålla huvudet kallt och skörda frukterna.
