Historiskt möte
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-09
Camilla Hammarström ser samtiden möta antiken på Magasin III
En hand, ett bröst, en fot, en livmoder, en penis – de etruskiska votivgåvorna som tillverkades cirka 200 f. Kr. lär ha placerats på olika platser i templen av besökare som önskade bot för olika sjukdomar eller som tack för god hälsa. När kuratorerna Richard Julin och Tessa Praun låter dessa antika objekt möta samtidskonst ur Magasin III:s samlingar uppstår ett lågmält samtal som är på än gång rörande och uppfordrande. De samtida verken färgas av votivernas närvaro och får något vädjande över sig, som riktade också de en bön till okända gudar. Men kanske inte en bön om personlig välgång, utan om bot för en jord drabbad av klimathot, sjukdom, krigshärdar och fattigdom. Listigt avlockas konsten innebörd, och jag tänker att bra verk äger en öppenhet som gör att de klarar av att ställas samman på det här viset. Att de växer av en ny blickpunkt.
Matts Leiderstams keramikvaser med öppningar i form av anus från 1994 har namn efter dåtidens gayporrstjärnor. De kan ses som en uppsluppen hyllning till dessa stjärnor, men också som gravurnor som vittnar om aidsepidemins härjningar. Det fina hantverket och kroppstematiken gör att de samsas väl med terrakottavotiverna, men de har även någonting leende och ljust över sig som också finns hos de etruskiska lerföremålen. Att det lekfulla och dödsallvarliga kan mötas i samma form inger på något vis en stark förtröstan. Det differentierade skapandet vittnar i sig om mänsklig motståndskraft.
En väldig gul skål vars bräm kantas av kvinnobröst, Container (2001) av Ulf Rollof är gestaltad utifrån en djupt personlig erfarenhet av relationen mellan moder och barn. Modern som den skål i vilken barnet kan lägga sina upplevelser och därmed bli speglad. I det här sammanhanget blir skulpturen även ett slags matris för världens alla sorger. Samtidigt kan den ses som en manifestation av den kvinnokraft som ligger obrukad i vår patriarkaliska världsordning.
Inför Lars Nilssons skulpterade mansfigur, som tycks kommen direkt ur lerig jord, går tankarna till den grekiska mytologin, nämligen berättelsen om Jasons draksådd som får marken att föda fram en hel armé av soldater som till sist förgör varandra. Figurens överkropp, som bara är en torso, är urgröpt som om den blivit utsatt för ett angrepp. Den ödesmättade skepnaden leder inte tankarna till bön, men är en gestaltning av de värsta farhågor vår fantasi kan förse oss med. Ett ont omen som påminner om den rasande förgörelse som följer människans i hennes föreställningsvärld och praktik på jorden.
Flera konstnärer arbetar med organiska strukturer som en hyllning till olika livsformer. Som brasilianska Maria Nepomuceno som deltar med en skulptur av rep som kan liknas vid en underlig djuphavsvarelse. Och Per B Sundbergs underbara skulpturala objekt som är gjorda av lera och glasyrer som skapar intrikata texturer av de mest skiftande slag. Danske Emil Westman Herzt använder sig av snäckformer och grenklykor och israelen Eitan Ben-Moshe av isiga kristallkonstruktioner i glas och plast. Ting som härmar den mångfaldigt levande naturen och som tillsammans med votiverna riktar en vädjan om helande både mot världsalltet och betraktaren.
