Pärlor bland svenska kvinnliga modernister

Publicerad 2013-10-29

Fin men inte problemfri utställning på Millesgården

De senaste tjugo åren har det skett en revidering av konsthistorien som uppmärksammar tidigare uteslutna kvinnliga konstnärer. Utställningar där de bortglömda får upprättelse och sätts in i sitt historiska sammanhang. Senast Eva Bonnier på Waldemarsudde och Julia Beck på Sven-Harrys konsthall. Det är emellertid resurskrävande projekt där det gäller att leta upp verk som på ett bra sätt representerar konstnären. Blir hon representerad med mindre betydande verk, så får ju det hela motsatt effekt. Man tänker att det inte var så konstigt ändå, att hon sprangs förbi av sina manliga kolleger.

Det tidiga 1900-talet är fullt av diskriminering och ren mobbning av kvinnliga konstnärer. Detta kringskar naturligtvis deras möjligheter att vara verksamma och sälja sin konst. Och utan de ekonomiska förutsättningarna är det svårt att ha ateljé, få obruten arbetstid och hålla en hög och jämn produktionstakt.

Många gav efter en viss tid upp, andra försökte hanka sig fram med diverse brödjobb. Få orkade uppbåda samma uthållighet och kompromisslöshet som exempelvis Siri Derkert och Vera Nilsson. Det är alltså inte underligt om flera kvinnliga modernister hade en lägre produktion, och att särskilt de mindre kändas verk är svåra att få tag på i dag.

När nu Millesgården visar en utställning med kvinnliga modernister är merparten av verken ur Claes Mosers (känd från Antikrundan) privata samling. På så vis kommer museet förbi det mödosamma arbetet med inlån, man har liksom fått det mesta i ett paket.

Millesgården hade vunnit på att presentera det just som en samling, i stället för att ge sken av att det rör sig om en inventering av kvinnliga modernister. För det är en fin samling som vittnar om ett mångårigt engagemang, och innehåller flera för mig okända namn.

Som exempelvis Malin Gyllenstierna (1889-1980) och Lucie Lagerbielke (1865-1931) vars bilder ger mersmak. Av Gyllenstierna lär det inte finnas mer än trettio kända verk, men de två som visas här är riktiga pärlor. En modellstudie och ett blomsterstilleben i kubistisk stil.

Mer problematiskt är det med de mer kända namnen som Mollie Faustman, Sigrid Hjertén, Tora Vega Holmström och Nell Walden. Det som visas av dem är i huvudsak bagateller, underbara att ha i en samling men knappast representativa för dessa konstnärskap. Särskilt märkligt är det att Nell Waldens målningar är från 1960-talet, ett slags vegetativa mönsterbilder som definitivt inte kan mäta sig med de abstrakta målningar hon gjorde i Berlin på 1910-talet då hon var en av de drivande bakom den avantgardistiska tidskriften Der Sturm och dess galleriverksamhet.

Det finns dessvärre ytterligare ett problem med den här utställningen. Och det är att Claes Moser själv är aktiv på den konstmarknad som kan tänkas påverkas av att den här samlingen når offentligheten. Verkens status och värde höjs genom att de visas på en erkänd institution. Det blir en form av gratisreklam som inte känns helt angenäm.

Sedan funderar jag på om det inte är dags att låta de kvinnliga och manliga modernisterna mötas, många av dem arbetade ju sida vid sida innan kvinnorna manövrerades ut. På så sätt skulle vi få en helgjuten bild av en tid som länge representerades av enbart herrar. Senast det gjordes var på Moderna museet 2006 med Tio historier. Svensk Konst 1910-1945. Nu väntar jag bara på fler sådana initiativ.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.