John Bauers skog är mångas dröm
Naturen är skådeplats för troll och allsköns knytt – och mänskliga projektioner
Uppdaterad 2020-09-25 | Publicerad 2020-09-22
Herdar och herdinnor, gestalter från mytologin. Troll och allsköns knytt. Naturen, den icke-urbana och till synes oförstörda miljön har befolkats av allt möjligt genom konsthistorien. När natur och landskap fått spela den första och enda huvudrollen har den ändå fyllts med mänskligt innehåll och känslor, eller med ideologi: storm och drama, nationalistisk storvulenhet.
I Charlie Kaufmans nyligen lanserade surrealistiska film I am thinking of ending this finns en helt underbar dialog mellan flickvännen, för tillfället konstnär, och hennes svärfar in spe. Hon målar klassiska landskap, han kan inte förstå hur det kan finnas någon mening eller några känslor när det inte finns någon person i bilden som kan uttrycka dem.
Krocken mellan förståelse respektive icke-förståelse av konst är övertydlig – samtidigt är ståndpunkten inte orimlig: varför inte stoppa in en kännande människa, när det ändå handlar om mänskliga känslor? Vi kan ju knappt föreställa oss natur och landskap utan projiceringar av mänsklighet.
I både Nationalmuseums utställning Arkadien, och Waldemarsuddes Trollbunden, är naturen just en skådeplats och projektionsyta. De förföriska landskap som målades av Claude Lorrain och Nicolas Poussin, med flera, på 1600-talet – som lyckades transformera en måttligt intressant romersk campagna till intima rum, till sagoväsens lekplatser, till skönhet nästan utan gränser – och John Bauers mörka, svenska trollskogar befinner sig så att säga på samma gren.
Att en rätt så gudsförgäten del av det grekiska Peloponnesos har fått namnge en hel genre och en hel dröm, det oförstörda Arkadien, är en historisk ironi. Onåbart i det osmanska riket fick de grekiska landskapen vänta några sekler till på drömmande nordbor.
Arkadien var ett landskap utom räckhåll som genom att namnges och skildras i fantasin gav upphov till nya drömmar.
Och mitt bland de porlande bäckarna, trädens lummiga grönska, de antika lämningarna, lammen och herdarna möter oss plötsligt Nicolas Poussins Et in Arcadia Ego, på Nationalmuseum presenterat som gravyr. Några herdar begrundar en gravinskription, som kan betyda något i stil med ”Även jag är i Arkadien”. Allt levande kommer att dö, även i paradiset.
Och dödens närvaro var hög under 1600-talet, med sina krig och farsoter – vilket inte hindrade kulturen från att blomstra, arkitekturen från att blomma över och livskänslan att på något sätt intensifieras.
Den starka känslan av dödens närvaro kan förstås också lätt föras över till vår tids ångest över skövlingar och klimatkris. Längtan till naturen, som inte minst har väckts och diskuterats denna vår och sommar, är en längtan till något bortom civilisationen samtidigt som naturens ändliga resurser är själva grunden för urbant liv.
Nationalmuseums utställning ägnar också en betydande yta åt detta Hinterland: gruvdriften, föroreningarna och den diffusa gränsen mellan stadens industribälten och florans kanske bedrägliga renhet.
Kontrasterna är välgörande, utställningen är både spränglärd, väl presenterad och rätt i tiden. Vilket delvis också gäller Waldemarsuddes satsning på John Bauer och hans samtida.
Här befinner vi oss mest i det tidiga 1900-talet, i urbaniseringens tid då landskapsmåleriet hade passerat sin storhetstid som nationell markör, friluftsmåleriet passerat sitt zenit och en symbolistiskt och romantiskt färgad natursyn gjort entré.
Mörka, oftast befolkade skogar – av både vackra och kanske skrämmande väsen. En natur som blir både bekant och främmande, både lockande och bortstötande. En natur som stadsbor fjärmat sig nästan helt ifrån, såpass att den inte riktigt längre gick att väva drömmar kring.
Den tradition som lyftes i drömmen om Arkadien – nämligen drömmen om Antiken – lyfts också här. Verkligheten är i ständig förändring, liksom i den grekiska myten kan vem som helst förvandlas när som helst.
Även om John Bauers illustrationer till Bland tomtar och troll inte fullt ut arbetar med den typen av synliga förvandlingar utan mer med platsen och miljön finns på utställningen verk som Agnes Kjellberg de Frumeries gränsupplösande skulpturer.
Även på Waldemarsudde finns samtidskonsten med som kontrast och kontinuitet: fotografier av Maria Friberg, en film av Tori Wrånes och framför allt Frusen skog av Elisabeth Henriksson. Den stelnade skogen i glas speglar väl både det magiska och det avförtrollade i ett och samma verk. Det är som om all naturmystik liksom sugs in i detta verk som också lämnar oss med en öppen fråga: Kan en skildring av naturen vara något annat än en utsaga om oss själva?
Trollen, tomtarna. Näcken och jättarna. Alla dessa främmande väsen förstärker förstås naturens annorlundahet. Det ökande intresset för folktro och myter bidrog till konstens motiv och konsten förstärkte i sin tur intresset.
Sverige och Norden var inget Arkadien, det ska gudarna veta, men som svar på längtan bort är nog ändå de bauerska mörka skogarna levande för många generationer. Vi borde bara bli bättre på att bevara dem – både drömmarna och skogarna.
