Skönhet & vrede
Ulrika Stahre ser en utställning om vår tids ångest, kamp och vardag
Publicerad 2017-06-13
Den fjortonde omgången av Documenta öppnade redan i april i Aten och nu har turen kommit till moderskeppet, Kassel. Upplägget med dessa tvillingutställningar – för Atens documentautställning var något mycket mer än en satellit – må vara megalomant och motvalls, kulturturistiskt och exotiserande: i Kassel faller bitarna faktiskt lite på plats.
Det är i Kassel som ”Learning from Athens” äntligen aktiveras, som den grekiska samtidskonsten och den grekiska samtiden blir synlig. Mest konkret synligt är i och för sig inte grekisk samtid utan atenskt symbolvärde: Parthenon. Det gigantiska Parthenon of books, en replik i naturlig storlek av Atens landmärke, som sakta ska fyllas av böcker som varit eller fortfarande är förbjudna, är ett pågående projekt av konstnären Marta Minujín.
Verket är både en påminnelse om de nazistiska bokbålen, de allierades bombningar av Kassel då enorma mängder böcker förstördes, och ett verk som skapades för Documenta 1983 – den tyska historien och Documentas egen historia går igen, går samman och flätas in i staden.
I huvudbyggnaden Fridericianum inhyses samlingarna från det grekiska samtidskonstmuseet EMST – som nu är utrymt eftersom Documenta visas där i Aten. Ett museum alltså, en samling konst som innehåller verk av internationella och grekiska konstnärer, samtidsverk som blivit klassiska av till exempel Emily Jacir och Janine Antoni och verk som man kanske inte lagt märke till om de inte varit just där de är. Aten befinner sig bokstavligen i Kassel.
En utställning som vill problematisera inte bara vår turbulenta samtid utan också vår närmaste historia, av kolonialism, utsugning, eurocentrism, ställer höga krav både på sig själv och på sin publik.
Documenta söker sig utanför det självklara, engagerar konstnärer som inte är fullt så etablerade som brukligt på den här typen av extremt viktiga utställningar. Documenta 14 är ingen mönstring av samtidskonstens hetaste verk – det är en utsaga, ibland desillusionerad, ibland hoppfull, om vår tids ångest, kamp och vardag.
Informationen om verk och medverkande är så bristfällig att det är uppenbart att här är det konstupplevelsen och helheten som är huvudsaken. Det synliggör, nej avslöjar, hur vi i publiken brukar bete oss och vad vi söker; ofta det bekanta, egentligen det vi redan vet. Att tänka om, flyta med, processa – Documenta 14 är ingen lätt uppgift.
Det går att börja nysta upp det hela med hjälp av de väl valda platserna. Förutom de traditionella huvudsakliga konsthallarna – Fridericianum, Documentahalle, Neue Galerie – har nu närmare ett trettiotal platser tagits i bruk: museer, offentliga platser, skyltfönster, universitetslokaler, en gammal station, en postterminal.
På en stängd tofu-fabrik visas ett av de starkaste verken, Commensal av Véréna Paravel och Lucien Castaing-Taylor, som är en studie av mänskliga gränser och berättar historien om den student som på 1980-talet dödade och åt delar av en medstudent, en kvinna han var besatt av.
Filmen är obehaglig, den gräver i känslor och identiteter som är djupt tabu, och den för in en sorts metanivå genom en samling teckningar som påstås visa hur det hela gick till.
Konst av konst av det verkliga – ett tema som återkommer flera gånger är iscensättning, filmad teater eller re-enactments av händelser och berättelser. Bouchra Khalilis film The Tempest society (som liksom en del andra verk också visas i Aten) är ett exempel på detta och skildrar genom teaterstycken både migrantarbetare i Frankrike på 1960-talet och syriska flyktingar i Aten nu.
Temat spänner med andra ord brett och som när Khalili visade sina verk på Färgfabriken förra året så går poesin arm i arm med ett humanistiskt politiskt budskap.
Det gör också den för Documenta 14 producerade filmen Le fort des fous av Narimane Mari som visas i ett före detta nöjespalats, Leo von Klenzes Ballhaus, byggd tidigt 1800-tal.
I filmen iscensätts både kolonialkrig i norra Afrika, utopisk gemenskap på en grekisk ö och en sorts märkliga intervjuer med flyktingar och lärare i Aten – två timmars oavbruten lek med sanning och teater, med avbildandet och citerandet.
Det blir sällan vackrare än så. Oftare argare. I ett cirkelrunt pantheon-liknande rum på det universitetsområde som snabbt byggs ut där vapenfabrikerna tidigare låg (de som var skälet till att Kassel bombades sönder och samman 1945) visas en filminstallation om miljöskövlande och motstånd i Grekland. Arkeologiska fynd som talar om mänskliga villkor för 2 000 år sedan flyter förvånansvärt tidlöst samman med nutiden.
Nya bekantskaper i Kassel är Museum für Sepulkralkultur – ett museum över döden och gravkonsten, som funnits sedan 1992 – och Grimmwelt, nyöppnat museum över bröderna Grimm. Båda dessa platser används på ett träffsäkert sätt med betoningen på den (förgängliga) mänskliga kroppen i det första fallet och sagans fantasier i det andra.
Saga är en sorts lögn och avslöjande av lögner är också ett litet tema i Kassel: den stora ambitiösa undersökningen utförd av gruppen Forensic architecture av mordet på Halit Yozgat i Kassel 2006, visar hur en närvarande polis måste ha ljugit i sitt vittnesmål och hur slarvigt fallet har utretts – misstankar om samband mellan flera mord togs inte på allvar förrän nazistgruppen NSU avslöjades.
En liten film av Marina Gioti på Neue Galerie blottlägger historien om nattskolorna i Grekland under den ottomanska tiden fram till 1820-talet. Dessa nattskolor sägs ha hållit den grekiska kulturen och språket vid liv, men har visat sig vara utan belägg. En nationalistisk myt som var tacksam att tro på eftersom den var vacker som en saga: hemligheter, hjältemod, motstånd.
Så klär konsten av det vi trodde på och kastar små skärvor i våra ögon.
Eller i våra öron. Pope L sprider sin Whispering campaign i olika lokaler på stan, överallt viskas det. Det går inte riktigt att höra och det är väl meningen, men att det hela tiden finns något annat där, ja, det är stort.
