En utställning med problem

Ulrika Stahre ser konstbiennalen i Göteborg

Uppdaterad 2017-09-19 | Publicerad 2017-09-16

Var slutar jag, var börjar du? är frågan Göteborgs konstbiennal ställer sig, med inspiration av Shilpa Guptas verk med samma namn. Utställningen signalerar gränser, eller kanske gränsupplösning. Undertitelns ”Om sekularitet” är möjligen tydligare som en kommentar till de förändringar världen står inför.

Sekularitet innebär en strävan att upprätthålla ett samhälle utanför det religiösa, att separera offentligt från privat, kyrka från stat, att skydda minoriteter, att garantera politisk och social jämlikhet. Det mesta vi håller för självklart, i ett av världens mest sekulariserade länder. Visst är dessa värderingar under hot, både från religiöst färgad terrorism och från en högljudd högerextrem rörelse – för att inte tala om den kristna tokhögern i landet i väst.

Årets upplaga av biennalen i Göteborg spänner den förväntade aktuella kommentarsbågen, men inte särskilt hårt och inte heller högt. Konstverken som visas är märkligt tama, lågmälda intill självutplåning. Röda Stens stora sal har förvandlats till ett kaos av verk som inte alls spelar med varandra, utan i stället konkurrerar om utrymme och högst ofrivilligt illustrerar frågan om när jag slutar och du börjar.

Lugnet inträder högst upp i huset, där Riika ­Kuoppala har skapat en installation, en sorts hommage till den mormor som avled i Namibia som missionär på 1950-talet. Filmen projiceras på en liten kista, omväxlande på olika ytor, och i samma takt om de många berättelserna om hennes sista dag flyttas runt kistan, i samma takt rör sig betraktarna. Som om vi var på begravningen defilerar vi, något mer motvilligt, mer av nyfikenhet än av sorg.

Verket betraktar religio­sitet som en personlig drivkraft och som en global, kolonial maktordning. Det är ganska representativt på det sättet, en hel del av den utställda konsten rör sig nära religiösa, moraliska och politiska frågor. Ofta på ett intressant sätt, grävande i vår nyss passerade samtid – eller rakt in i den som Santiago Mostyns Citizen, en symbolisk roddtur från Turkiet till den grekiska ön Samos. En resa som vi vet görs av många, dock inte lika soligt.

”Citizen” visas på Göteborgs konsthall, liksom Saskia Holmqvist, Ellen Nyman & Corina Opreas Sicherheit – en magnifik film om tillit, vapenhandel, säkerhet och demokrati – och sätter sig i magen på ett sätt som få andra på denna utställning. Kanske är det naivt att vänta sig den reaktionen, men när jag får den märker jag att den saknas. Det är som om det sekulära bokstavligen ätit sig in i utställningen och blivit teknokratiskt, dött. Som om hela det rituella element som både biennaler och en stor del av konstvärlden består av, imploderat. På så sätt är utställningen möjligen lyckad: den pekar på sin egen art, sitt eget problem.

Public Movements lilla, diskreta performance på det gamla Sveahuset ringar in ytterligare två sekulära tendenser: kapitalet och konstens ständiga exklusivitet. Som en liten svart diamant djupt inne i den stora konsthöst som GIBCA trots allt orkestrerar.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln