Blå elegi över en förlorad värld
Camilla Hammarström ser en tekniskt påhittig utställning på Bonniers konsthall
Publicerad 2018-05-20
Ellen Gallagher är en amerikansk, internationellt uppburen konstnär som är känd för att gestalta politiska och sociala frågor genom en poetisk formvärld. I ett samarbete med den holländske konstnären Edgar Cleijne har hon nu intagit Bonniers konsthall med tre filminstallationer.
Den största av dem, Highway gothic (2017), består av ett rum där vackra blå våder av filmremsor hänger från taket och skapar en känsla av undervattensvärld. Bilderna och texterna har framkallats med cyanotypiteknik, som man använder för att få fram blåkopior. Först tror jag att varelserna på bilderna är uppförstorade kvalster, men det är malar och andra djur som lever i träsken runt New Orleans.
Installationen är en manifestation över den värld som trängdes undan när motorvägen som skär genom New Orleans byggdes i slutet av sextiotalet. Bygget hade inte bara miljömässiga konsekvenser, utan innebar också att den äldsta afroamerikanska stadsdelen i USA demolerades. Folk tvångsförflyttades och affärer fick stänga ner. I rummet visas också två svartvita filmer. I den ena åker en man genom träskområdet i båt och i den andra promenerar en man under motorvägsviadukten där det tidigare växte vackra ekar.
Det är en installation som suggererar fram en dov stämning, men även en vackert myllrande vattenvärld. Vetskapen om tvångsförflyttningen av människor och förstörelsen av en kulturellt unik miljö ligger som en skarp underton. En elegi över en förlorad värld. En av många.
Lika intagen blir jag inte av titelverket Better dimension (2010). En kub där besökaren kan gå in och utsättas för ett bildspel. I mitten av rummet svävar John F Kennedys huvud snurrande ovanför en vinylskiva. På väggarna visas samtidigt projektioner av bilder som liknar vävnadsprover som successivt övergår till att bli abstrakta målningar av tämligen enkel kvalitet.
Här uppstår ingen synergi mellan delarna. Inte heller med kubens utsida, som är täckt av screentryck av ”kosmiska dagstidningar” av jazzmusikern Sun Ra (1914–1993). Sun Ra var fascinerad av rymden och sa sig komma från Saturnus, han tycks ha sett det kosmiska som en utopisk frizon bortom klassförtryck, miljöförstöring och rasism.
Sun Ra är även inspirationskällan till filminstallationen Nothing is (2010) där en sångtext av honom visas i filmrutan. En meditation över skapelsen, vårt ursprung och de fyra elementen. Själva filmremsan är trädd genom en harpa som med jämna mellanrum slås an av flikar på remsan. Det är ett uppfinningsrikt verk, men samtidigt en aning stumt. Känslan jag får är att Sun Ra var en intressantare artist än vad Cleijne och Gallaghers gestaltning till hans lov lyckas vara.
Och så är det lite grand med den här utställningen, den är teknisk påhittig och har många spännande referenser.
Men det är inte alltid delarna gifter sig med varandra och förmår skapa en fullödigt och övertygande uttryck.
