Historiska klick

Fredrik Svensk

Bildande tillbakablick på svensk fotokonst

I sociala medier, i krigföring, i neurovetenskap, överallt finns den, fotografin. Att i detta läge se tillbaka på dess närhistoria är naturligtvis intressant.

Mellan verkligheter är något så ambitiöst som ett försök att kanonisera en nationell fotografihistoria. I samtida utställningsprosa heter det förstås att den ”undersöker det fotografiska landskapet”.

Urvalet baseras på vad som tidigare visats på svenska gallerier och i tryck- saker, av erkänt professionella fotografer. Här är fotografen oftast vit auteur med svenskt pass, oavsett om hen jobbar med konstnärliga experiment, med att dokumentera svenskt arbetsliv eller med iscensatt samtidskonst.

Det börjar på Hasselblad Center med ett stort urval ur både dokumentära och konstnärliga projekt från de första 20 åren. Micke Bergs arbete från kvarteret Mullvaden och Skogsnäskollektivet, Per L-B Nilsson Chicagoserie, samt ett par montrar med fotoböcker. Några få serier, som Monica Englunds En födelse, visas i sin helhet.

I kontrast till detta fragmentariska montage av gamla utställningar finns också foton på hur några av projekten presenterades rumsligt när de först var aktuella.

Tuija Lindström får spela rollen som den centrala gränsgestalten mellan kalla krigets slut och det postmoderna genombrottet under 1990-talet, som visas i Stenasalen. Hon markerar de kvinnliga konstnärernas maktövertagande.

Till utställningen hör också en ovärderlig katalog, som ger mängder av politiska sammanhang och ministudier av enskilda fotografer. Märkvärdigt frånvarande är dock en seriös reflektion över ekonomins, digitaliseringens och internets roll, både för fotografin och för historieskrivningen som sådan.

Hängningen i avdelningen för 1970- och 1980-tal är intressant för att den inte lyfter upp någon ursprungsgestalt. Detta är en historia som börjar på olika ställen. Ändå inträffar något som kanske lätt händer i historiserande utställningsmontage: allt för sällan lyfter verken upp varandra i nya oväntade ljus.

I stället suddas nyanserna ofta ut, projekten emellan. Och det beror inte bara på att nästan allt är i svartvitt, utan kanske på att serierna reducerats till någon sorts smakprov. Samtidigt bekräftar utställningen också äldre fotografi som tillväxtmarknad.

I Stenasalen kommer färgfilmen och det uppenbart iscensatta in på allvar. Och visst är det intressant att se Fredrik Wretmans installation bestående av avfotograferade golv på konstinstitutioner och gallerier i New York, Lotta Antonssons Sky is blue och en massa fina verk av Cecilia Edefalk, J H Engström och Annika von Hausswolff.

Men flera av dessa verks attraktion är liksom nere på sparlåga. Kanske kommer detta automatiskt med känslan av examination och utgallring, avsaknaden av bilder som inte kom med i utställningen. För vad är detta om inte en rigorös, imponerande och snygg organisering av brist i en värld av fotografiskt överflöd? Därför kan jag inte låta komma ifrån likheten mellan detta och Facebooks feed.

Hur förvandlas glädjen att fotografera till viljan att bli sedd av historikern? Om detta är projektets dilemma, så det ändå ett billigt pris för så mycket fotografisk bildning i ett och samma utställningsprojekt.