Drömmen om att bara vara

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-14

Ovan: "Karin i himlen", 1982. Till höger: "12 fraktaler av en planta", 2004; "Rött strykjärn", 1991; "Mirja", 1982. (Bilden ovan är något beskuren.)

Det är så vemodigt vackert. Tuija Lindströms fotografier (och på senare tid - filmer) är på något sätt otidstypiska. Både porträtten och de mer renodlade fiktionerna ansluter till den klassiska svartvita fotohistorien med dokumentära inslag - fotografiet som minne. Melankoliskt minne.

Porträtten från 1980-talet är briljanta. Hennes fotografiska berätttarröst bestämmer självklart hur hon ser Christer Strömholm, Jonas Gardell eller någon annan vän. Jag får för mig att bilderna berättar sanningen om personerna. Åtminstone i ögonblicket de är tagna.

Men vad är sanning? Serierna Sandemar och Kvinnorna vid Tjursjön från 1990-talet knyter an till ett svulstigt metaforiskt tema som tränger bakom porträttkonstens dribblingar. Här möter vi ett komplicerat stämningsläge.

Det är som om sanningen, vad den nu kan vara, får vika gentemot ett behov att uttrycka Lindströms egen längtan eller fruktan gentemot livet och existensen. Den fotografiska bilden är inte bara ett avtryck - den kan också användas som besvärjelse att omformulera världen.

Tjursjön-kvinnorna flyter viktlöst i vattnet i en underskön insjö. Bilderna längtar efter att " kan vi inte bara vara! De uttrycker en känsla som vår puritanska del av världen ofta glömmer bort - att finnas till i ögonblicket, utan några krav eller varudeklarationer.

Tyvärr har denna sida tonats ner på utställningen. Som en mitt-i-karriären-utställning borde Liljevalchs ha varit mer generös att betona denna viktiga sida av Tuija Lindströms konstnärskap.

I stället läggs tonvikten på hennes nyare arbeten. Tyvärr går jag lite vilse i dem. Serierna Love and death eller Look at us är vällovliga men ganska anonyma övningar i att försöka berätta personliga historier. Bägge serierna (inklusive en film) kommenterar vardagslivet och en vilja att "hitta hem".

Det är kanske viktigt för Tuija Lindström. Men jag vill inte "hitta hem". Jag vill bli bortbjuden och plötsligt inse att mina nya främmande bekanta lär mig något nytt. Lindströms nya verk bjuder inte på någon dialog. Liksom hennes helt nya abstrakta verk 12 fraktaler av en planta möter jag ett privat kosmos som förefaller ogenomträngligt.

Tuija Lindströms viktiga röst i samtiden ligger i de bitterljuva metaforerna. Förutom Tjursjön-kvinnorna blir jag riktigt tagen av serien Sleeping bodies från 1995-2004. Bilderna är ett mellanting av kvinnliga fyllon som sover sin berusade sömn i någon park och Törnrosas utopiskt oskyldiga sömn som vill väcka nya drömmar hos oss alla.

Det vulgära och det subtila möts i ett och samma ögonblick. Precis som i livet. Det är där som Tuija Lindström hör hemma. Att gestalta det levande livets dramatik. Utan ansvar.

Konst

John Peter Nilsson

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.