Bara för skönhets skull

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-30

CLAES WAHLIN om ett Lissabon utan fotboll

Laliques smycke "Serpents pectoral", från sent 1800-tal.

Konstsamlingar tjänar nästan alltid något annat än konsten. Museets princip, att se bakåt i historien för att symboliskt bidra till en känsla av gemensamhet för nationen i fråga, gäller ofta också konstmuseum. Till detta kommer pedagogiken, kronologin som vill hävda en utveckling, en tradition eller ett nätverk mellan konstnärer. Konsten har dock kommit till av andra skäl, ofta helt enkelt för att behaga beställaren.

Calouste Gulbenkian (1869-1955) samlade konst för dess skönhet. Känd som Mr

five percent" använde han sin enorma förmögenhet till att samla vackra och dyra ting; tavlor, silver, porslin, mattor, möbler och smycken. Sex tusen föremål samlade han tålmodigt ihop, att jämföra exempelvis med hertig Alberts 300 000 målningar och grafiska blad som nu finns på Albertina i Wien. Gulbenkian tillhörde pionjärerna i oljebranschen. Han var tidigt ute, sent 1800-tal, och såg till att ta provision (fem procent) på ett antal oljekoncessioner och, till flera europeiska länders tacksamhet, hålla den amerikanska dominansen stången.

Rik var han tidigt, stormrik blev han snart. Bodde största delen av sitt liv på hotell, på Ritz i Paris (som han var med att finansiera) hade han en stående svit. Så småningom köpte han ett hus på avenue d"Iena: hundra rum som krävde en stab på 28 personer. Han skaffade ett stycke land ute vid Normandie, nära Deauville, men lyckades aldrig bestämma sig för var huset där skulle ligga; de 56 trädgårdsmästarna hade arbete ändå.

Hans son, Nubar Gulbenkian, har skrivit en skamlöst underhållande självbiografi om sin uppväxt, Pantaraxia (på svenska 1965 som Porträtt i olja). Skräckslagen för sin far växer han upp till något av en playboy. När han mot föräld-rarnas vilja gifter sig vill de inte kosta på en lägenhet, så det installerar de unga tu i en hotellsvit i väntan på att äktenskapet ska ta slut (det tog två år). När Nubar bistår brittiska underrättelsetjänsten under kriget med att återföra engelska spioner från Frankrike till Spanien, minns han mest diverse betjäntproblem och ett antal utmärkta luncher. Gulbenkians var rika på ett sätt som redan med 1900-talsmått förefaller en smula förlegat.

Pengar intresserade Calouste Gulbenkian, men redan som ung gjorde han resor för att se specifika konstverk och livet igenom kunde han ägna år åt att försöka komma över ett visst objekt. En del tveksamma transaktioner skedde under kriget med föremål från Hermitaget i Leningrad och hans ekonomiska sinne gällde inte bara oljeaffärerna; han betalade aldrig överpris för ett konstverk.

I Lissabon, där numera Foundacion Gulbenkian är beläget, visas några av hans föremål, förmodligen den mest magnifika enskilda samlingen vackra objekt som finns. Här finns mynt från det antika Grekland, kinesiskt porslin, persiska mattor, porträtt av van Dyck, Rubens, Rembrandt, Manet och Renoir, silverpjäser och möbler och ett rum ägnat Laliques häpnadsväckande smycken.

Om det inte vore för att britterna trasslade efter kriget med att Gulbenkian hade vistats utomlands i fiendeland (han hade diplomatstatus och bodde därför i Vichy), så hade denna kulturinstitution legat i London. Nu har Lissabon sedan 1969 inte bara detta museum, dessutom forsknings-

bibliotek och konsertsal för sin alldeles egna orkester jämte

danskompani. Årligen gästas man av de största: Thomas Hampson, Angela Gheorghiu, Alfred Brendel, Ute Lemper eller svenska Miah Persson, för att ta ett axplock ur den gångna säsongen.

Se - och hör - där en variant på raffinerad olja.

Claes Wahlin

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.