Arbetarkonsten är tillbaka – i Göteborg
Utställningarna väcker frågor, olust och en bävan för framtida än värre exploateringar
Publicerad 2022-10-04
Av Sveriges två miljoner kroppsarbetare har Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson intervjuat, filmat och fotograferat 33 stycken från Kiruna till Malmö för att ge dem röst i ett samhälle de bokstavligen bär på sina axlar. Butiksbiträden, industriarbetare, städare, undersköterskor och andra som dagarna i ända svettas i lönearbetets lov står här sida vid sida.
Ohlsons porträtt är alla tagna på samma sätt. Arbetarna är fotade något underifrån i helfigur på arbetsplatsen, med blicken stolt men alldagligt fäst rakt in i kameralinsen. De röster som kommer fram är ofta vardagligt pragmatiska. Försämrade arbetsvillkor noteras, men fokus ligger på trivsel och stolthet. Även om många beskriver oron inför att kroppen inte kommer att hålla, och inför hotet om ytterligare en höjning av pensionsåldern, så är både lidandet och den kollektiva kampen nertonad. Det är med människorna, inte med deras kamp som utställningen är solidarisk.
Fokuseringen på det mänskliga förstärker känslan av att organiserad arbetarklass som historiens subjekt känns långt borta. Både de krafter som exploaterar kroppsarbetet, och allt slit bland de som inte lönearbetar, lyser med sin frånvaro på Frölunda kulturhus. Utställningen pekar därför indirekt ut dilemmat med att förknippa mänsklig värdighet med lönearbete. Allt arbete som inte är kroppsligt lönearbete framstår då indirekt som ovärdigt.
Likväl råder det ingen tvekan om att utställningens fokus på det produktiva kroppsarbetet ger en bild av Sverige som skiljer sig dramatiskt från den som dominerar i medierna. Genom att lyfta fram de personliga berättelserna undviks också impulsen att härleda historien om hur samhället blev så här till ursprungsmyten om något slags naturligt kroppsarbete.
Trots fokuset på den lilla människans röst, ger utställningen inga ledtrådar till att svenska arbetare just varit med och röstat fram en politisk majoritet som vill försämra både arbetsvillkor och välfärd. Om utställningen hade haft ambitioner att svara på det, hade tematiken kring villkor, klass och värdighet kanske behövts kompletteras med ett fokus på rädsla, destruktivitet, och nationalism?
Röda Sten konsthall har också tagit sig an frågan om arbete och konst i två parallella separatutställningar. Pilvi Takalas Om ditt hjärta vill tematiserar i tre videoinstallationer den nya arbetsmarknaden av enskilda entreprenörer och flexibla arbetsplatser i new public managements tidevarv. I allkonstverket Mekaniska rörelser trots smärta av Gabriela Pichler och Johan Lundborg är det den utslitna fabrikskroppen som står i centrum.
Om utställningen i Frölunda tar ett dokumentärt grepp kring den enskilda kroppsarbetande människan, så är utställningarna på Röda Sten upptagna med hur arbetets villkor förmedlas och hur det i sin tur skapar sociala och kroppsliga relationer.
Pilvi Takala utnyttjar sin egen kropp genom att bokstavligen ta plats i olika tjänstemannamiljöer, för att sedan på videomässiga sätt dokumentera vad som skett. I Beröraren skapar hon en socialt weird dissonans när hon som en sorts välmåendekonsult inte gör annat att än att gå runt på kontorskollektivet Second Home och rutinmässigt hälsa vänligt på kollegor och ta dem på axeln.
Verket är från 2018, och jag slås av hur denna typ av konstnärligt kritiska interventioner i det postindustriella arbetslivets gruppdynamiker redan fått något nostalgiskt över sig. Genom att skapa en socialt märklig situation pekar Takalas konst visserligen på främmandegörande effekter av ett frilansande arbetsliv som suddat ut gränsen mot det privata. Men snarare än att ge hopp om en politisk mobilisering eller i alla fall ett annat arbetsliv inger verket en bävan för framtida än värre exploateringsfomer.
Även om känslomässiga igenkänningstekniker styrda genom artificiell intelligens bara finns på en bråkdel av dagens arbetsplatser, får Takalas verk mig att betrakta allt affektivt arbete som redan datormodulerat. Kanske kommer vi i en postliberal framtid med en tår i ögat se tillbaka på den blomstrande tid av radikaliserad new public management då F-skattsedeln föregick både politisk passion, vänkrets och fastställande av föräldraskap?
Gabriela Pichler och Johan Lundborg har på sätt och vis gått i motsatt riktning när de utgått från Pichlers mammas arbete som fabriksstädare. I stället för att kroppsligt närma sig, infiltrera och kritiskt imitera ett samtida arbetsliv, har Pichler och Lundborg gjort bruk av praxinoskoptekniken med rötter i 1800-talets industrialism för att i ett imponerande och underhållande allkonstverk undersöka filmmekanikens relation till kroppsarbetet.
Att filmiska tekniker varit centrala för att styra, effektivisera och kontrollera både industriellt och postindustriellt arbete är i dag lika välkänt som att den materiella framställningen av själva filmen är villkorad av en komplex historia av extraktion, exploatering och krigföring. Men att snurra på Pichlers och Lundborgs praxinoskop och därmed reglera hastigheten på Pichlers morsa när hon städar och gör rehab sätter faktiskt konstbetraktaren i en säreget olustig position.
Vilken är egentligen konstens roll i konflikten mellan arbete och kapital i dag? Röda Sten konsthall och Frölunda kulturhus visar tillsammans inte bara på hur extremt viktigt det är att lyfta denna fråga, utan också att sambandet mellan en liberal konstkritisk subjektivitet hos svenska medborgare, och den ojämlikhet, exploatering och smärta som arbetet kräver, är allt annat än självklart.
