Det kunde varit trist men det grå överraskar

I Tarik Kiswansons ”Becoming” blir ägg och röntgenapparater vilsamma

Publicerad 2023-04-30

På Bonniers konsthall i Stockholm visas just nu ”Tarik Kiswanson: Becoming”

Egentligen avskyr jag det skugglösa. Mjölkiga himlar som ger ett jämnt, trist, ljus. En känsla av instängdhet, kontrastlöshet, tristess. Jag borde känna detsamma när jag befinner mig i Tarik Kiswansons utställning på Bonniers konsthall. Här präglas rummen av en ljust grå ton, till och med fönstren är nedmattade och opaka, ogenomskinliga.

Men, överraskande nog, blir upplevelsen tvärtom vilsam. Upplevelse, för Kiswansons konst är som en parallell och samtidigt antites till de konstnärer som visades på Moderna museet för några år sedan: Olafur Eliasson (2015) och Yayoi Kusama (2016) – stora gester, genomgripande rumsinstallationer, more is more.

Museet blev en nöjespark. Men antitesen Kiswanson – som har visats på den internationella konstscenen och nu för första gången ställer ut i Sverige i stort format – är minimalisten som med små men långt ifrån enkla medel får oss att sakta ner, böja oss framåt, fokusera på detaljer. Stanna kvar.


Konstnären är uppvuxen i Halmstad i en palestinsk familj som kom till Sverige i början av 1980-talet efter en lång omväg via både Nordafrika och Jordanien. Familjens efternamn omformades märkligt nog på migrationskontoret från Al Kiswani till det mer svenskklingande Kiswanson. Spåren av diasporan syns på olika sätt i utställningen på Bonniers konsthall, och att konstnären själv delvis är både utbildad och bosatt i Paris lägger ytterligare ett lager till identitetsarbetets olika uttryck.

Tarik Kiswanson: ”The accident”, 2023.

I konsthallens första rum finns anslaget. Collaget ”Homebound” visar en båt på öppet hav, motivet vridet 90 grader till en halsbrytande position som får betraktaren att fundera kring båtens våldsamma utsatthet, båtflyktingar genom historien, riskfylld ekonomisk utveckling. Ja, ni hör: en kalibrering av sinnena in i Kiswansons universum.

Något liknande collage återkommer inte, i stället är utställningens salar sparsmakat installerade av ett antal utsträckta äggformer i stort format, av en film, röntgenfoton och små ingjutna föremål (i samma opaka, frustrerande och vilsamma ordning). Ett par rostfria spegelliknande verk har en aura av arbete (om man känner till att den hyperblanka ytan tillkommit genom åtskilliga timmars polerande) och det är kanske det som är en nyckel till ”Becoming”: process, tid och tillblivelse.


Intrycket av utställningen är främst att den skapar en helhet som är mycket mer anslående än summan av delarna. Rummen är luftiga, de enstaka verken sedda för sig ter sig nästan övergivna. De ger lite för lite, som ett skrap på ytan. Men samtalar med varandra tvärs över rummet. Ett exempel: tre verk har framställts med hjälp av en röntgenapparat. I maskinen har konstnärens morfars kavaj respektive en blandning av olika plagg lagts in för röntgen. Det tredje verket är ett collage av svärta byggt på ingenting, en röntgenapparat utan innehåll.

De röntgade klädesplaggen syns som spöklika linjer i en svärta som suger tag. I något, ogripbart. Möjligen just den ogripbarhet som är diasporan; rörelsen och förändringen. Som samtalar med den ingjutna bläckpennan i en annan del av utställningen – bläcket som sprids, fångat i flykten. Ett minne, ett vardagsföremål, en estetisk upplevelse.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln