Åtrå, utanförskap, frustration, längtan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-20
Den finska konstscenen producerar den ena begåvade videokonstnären efter den andra. Är det Eija-Liisa Ahtilas stora internationella genombrott som inspirerar? Eller det faktum att det finns ett mycket välutvecklat statligt stöd till både video- och datormedia? (I Sverige stryps i stället bidragen.)
Hursomhelst, konstnärerna tar tillfället i akt och den senaste i raden är Salla Tykää. Hon är knappt fyllda trettio men har redan etablerat sig runt om i världen, trots endast ett fåtal gjorda verk.
Nu visas hon för första gången i Sverige. Och det bör påpekas att det är det omstridda Tensta Konsthall som ännu en gång visar framfötterna.
Tre filmer visas: Lasso (2000), Thriller (2001) samt Cave (2003). Filmerna (producerade på 35 mm) associerar till olika genrer som western, skräck och science fiction. Samtliga filmer är ordlösa men innehåller samplad och omarbetad filmmusik, som till exempel Ennio Morricones Once upon a time in the west i Lasso.
Med andra ord är hennes verk en dekonstruktion av filmmediet. Men jag ser inte det som hennes slutmål. Hon använder snarare genreflirten som en utgångspunkt för att berätta någonting mer.
Gemensamt för de tre filmerna är att huvudrollen spelas av tonårsflickor i skilda åldrar. Och det är i deras kroppsspråk och blickar som något sker. Både i Lasso och Thriller utspelas dramerna genom att flickorna betraktar något genom ett fönster - i Lasso en ung tonårspojke som gör lassokonster och i Thriller flickans föräldrar som arbetar utanför deras hus.
Cave skiljer sig så tillvida att flickan blivit äldre och rymmer från ett trist förortshus för att skräckslagen springa genom en lång tunnel för att slutligen komma fram till ett öppet hav.
Filmerna är en sammanblandning av åtrå och utanförskap, frustation och längtan. Huvudpersonerna är inte riktigt närvarande i verkligheten de lever i utan vill fly och hitta någonting annat, en annan verklighet. Att de är i olika stadier av tonåren pekar på att det handlar om att bli vuxen, att bryta sig loss och stå på egna ben. Att upptäcka sig själv, sin egen personliga identitet.
Men det finns också mer en övergripande atmosfär i filmerna. De tar upp ett narcissistiskt tema. Jag tänker på Julia Kristeva: det är först när du vågar upptäcka det okända inom dig själv som du kan möta det främmande utanför dig själv.
Fortfarande är Tykkäs verk ganska enkelt avläsbara. Det som gör dem intressanta är deras iscensättning. En panorering i en dyster övervuxen trädgård i gränslandet mellan höst och vinter, tillsammans med en samplad version av John Carpenters Halloween, blir en resa in i mitt eget mörker.
Konst
John Peter Nilsson
