Fotografiet biter ifrån

Ulrika Stahre i bildflödet på Xposeptember

Den fjärde upplagan av Xposeptember, Stockholms egen fotomanifestation, formar ett överflöd av bilder, bilder som fötts i mörkrum eller digitalt, som är rörliga, stilla, monterade i installationer eller rakt uppochner, i titthöjd på en vägg. Tunga utställningar som Oppenheim/

Man Ray samsas med en hel rad av elevprojekt, galleriutställningar och fotografi på stan.

Just på stan har fotografin sin givna plats sedan decennier tillbaka, reklambildens estetik är nästan samma sak som det offentliga rummets estetik. Kanadensaren Ken Lums tre vepor på hötorgsskraporna, synliga från Sveavägen, både bryter och bekräftar det vi är vana att se. Tre porträtt ackompanjeras av tre utsagor om att inte veta - vad man vill, vad som är rätt, hur man ska må - och färgsättningens ljusblå, rosa och gult vidgar den totala kontrollförlusten mot barnets bristande makt. Som om männi-skan vi möter utan att möta plötsligt talar där på fasaden - männi-skan som är vi men mer främmande än reklambildens människa, otäckare. En obehaglig hjälplös kravmaskin.

Fotografiets dokumentära identitet har det senaste decenniet befunnit sig i kraftig dekonstruktion. Även om trenden med de arrangerade fotografierna - man kunde studera bilden som bild - har blivit mindre het har åskådarens blick förlorat oskulden för gott. Inga fotografier tas nu för ”verklighet”. Det är på ett sätt naturligtvis bra, möjligheten att dupera genom bilder har minskat, men med den också möjligheten att förmedla en skildring i bild av starka och viktiga subjektiva upplevelser. Den fotografiska bildens innebörder har helt enkelt förtätats och koncentrerats till frågor om identitet, representation, genreöverskridande. Men det politiska fotografiet eller filmen är trots detta långt ifrån uträknat. På Galleri Index visas Territorier, fronter och krigets arkitektur, en mindre version av den utställning som visats i Berlin, Rotterdam och Malmö och som i Stockholm fått ett än tydligare fokus på Västbanken och även på kriget i Irak.

Det är kanske inte krigets arkitektur, men krigets urbanisering, som står ut som mest intressant. Det faktum att man i Irak mest krigat i städer, i tätt bebyggda och bebodda områden, gör kriget beroende och utlämnat till stadens ständiga förändring. Bilder av soldater som hackar sig in i bostadshus flimrar förbi och civilbefolkningen är lika hemma i sin förstörda struktur som soldaterna är hjälplösa inför den, vilket kompenseras med mer våld.

Annars är den största behållningen på Index den rejält långa reportagefilmen Route 181 - fragments of a journey in Palestine-Israel, av Michel Khleifi och Eyal Sivan. Människors berättelser, svar och und-ringar registreras av en ständigt förflyttad kamera, en kamera som rastlöst riktas mot nya platser och som nästan tycks ha en egen vilja, en allomfamnande ambition.

Kameran som ett ställföreträdande samvete och en mur mellan fotografen och objektet illustreras med sällsam noggrannhet av Miriam Bäckström i nästan timslånga Rebecka, som ser ut att vara en intervju med skådespelerskan Rebecka Hemse. Eller om det är med privatpersonen Rebecka, eller med Bäckström själv. Idén kan tyckas enkel, men genom filmen byggs illusionerna upp nästan samtidigt som de också bryts ner. Man kan nästan ta på de glapp som uppstår mellan olika verkligheter, mellan den intervju som pågår i bild och den som pågår i text. Men åtskillnaden mellan subjekt och objekt bryter aldrig samman vilket gör verket stramt, kyligt.

I Xposeptembers centrum finns Instabilt, en stor mönstring av svenskt samtidsfotografi den senaste tioårsperioden. Titeln vill peka ut och sammanfatta perioden som en tid då fotots uttryck blev mer och mer tvetydigt, gåtfullt, liksom overkligt. Som ikoner för hela utställningens idé kan Annika von Hausswolffs arbeten från det senaste decenniet stå.

Instabilt är, inte helt oväntat, en smakfull utställning där man kan bocka av de fotografer man väntat sig. Jag hade gärna sett mer dokumentärfotografi, men möjligen skulle det inte representerat vare sig perioden eller den typ av instabilitet som kuratorerna tänkt sig. Vad som däremot i princip blir en strålkastarbomb av frånvaro är det gångna decenniets ivriga könsmaktdiskussioner i fotoform. Man saknar onekligen både Annika Karlsson Rixons stora parafraser på Skagenmålarnas visuella könsrollsspel och Ann Sofie Sidéns arbeten över temat kön, blick, kontroll. Nå, Martin Nordströms mansrollsdiskuterande fotografier finns med, temat är inte osynligt.

Längst in i utställningen, bortom de vanliga maktdiskussionerna, hänger ett urval av Hendrik Zeitlers serie Kossor, porträtt av kor i sina bås. Objektifieringen går hand i hand med den värdehöjning (om den är möjlig) som sker då ett djur blir en individ. Zeitler klarar balansen mellan det smålustiga och allvaret - och här växer, precis som i måleriet, tiden. Både fotografiets och betraktarens tid.

Foto

Xposeptember

Ulrika Stahre