Från könsapartheid till konstens mittfåra
”Signature women” är en mäktig presentation av kvinnliga konstnärer
Publicerad 2020-06-28
Det är en mäktig presentation som Artipelag bjuder på, med högklassig konst från de senaste hundra åren.
Gemensamt för konstnärerna är att de är kvinnor. Utställningen Signature women hann knappt öppna i mars, innan den stängdes på grund av corona. Nu har Artipelag slagit upp dörrarna igen.
Men är verkligen könssegregerade utställningar fortfarande nödvändiga? Tyvärr, svarar Marika Bogren i förordet till katalogen. Ännu pågår arbetet med att lyfta fram kvinnliga konstnärskap som hamnat vid sidan av i historieskrivningen.
Ur ett historiskt perspektiv har hon naturligtvis rätt, men att även visa samtida konstnärer i ett sådant här sammanhang blir lite problematiskt. De är inte utsatta för samma könsapartheid som tidigare generationer, utan tillhör den erkända mittfåran inom konsten.
Samtidigt kan man ju se hela konceptet som en beskrivning av en långsamt positiv utveckling som kulminerar i nutiden. Det är på 1980-talet som det börjar lossna och kvinnliga konstnärer börjar framträda på konstscenen i egen rätt. Helene Billgren, Cecilia Edefalk och Eva Löfdahl är fortsatt aktiva och närvarande sedan debuten.
Ännu tydligare blir det ju längre fram i samtiden presentationen sträcker sig. Carolina Falkholt, Klara Kristalova, Mamma Andersson, Maria Miesenberger och Christine Ödlund är alla erkända storheter.
Utställningen är indelad i decennier med början i 1910–1920-talen. Här visas tidstypiska modernister som Agnes Cleve, Siri Derkert och Sigrid Hjertén. Lite snopet med bara en målning och en matta av Hjertén.
I gengäld har Nell Walden fått en egen vägg med sina glasbilder. En självlärd modernist i kretsen kring Der Sturm, vars bilder är en aning amatöristiska men samtidigt djärva för sin tid.
Hilma af Klint representeras blygsamt med en svit av små bilder som skildrar världsreligionerna. Av Vera Nilsson visas krokier ur skissblock som knappast är betecknande för hennes djärva konstnärskap. Denna avdelning hade kunnat bli mer storslagen med andra inlån.
Att man valt att även ta med konsthantverk och design skapar känslan av att befinna sig i ett exklusivt auktionshus med konst, mattor, glas och silverföremål. Monica Bratts röda och blå glas bildar som en egen lysande installation i 1950-talsrummet. Ingegerd Råmans strama föremål från 1990-talet samspelar kongenialt med den fotobaserade konsten från samma tid.
En av höjdpunkterna är Eddie Figges informella målningar från femtiotalet. Bruna expressiva rörelser skapar en lerig närvaro över dukarna. I en av dem har konstnären till och med klistrat fast grässtrån, som för att ytterligare förankra bilden i jorden. Här är elementära krafter i svang, det är fritt genomfört och inte det minsta insmickrande. Jag får lust att se mer och hoppas innerligt att något museum planerar en ny retrospektiv med Eddie Figge.
Ett annat kärt återseende är Barbro Östlihn med sina storskaliga studier av husfasader från New York som är på gränsen mot det abstrakta. Ett lapptäcke av minimalistisk perfektion fyller dukarna och skapar en avklarnad, seren stämning. Hon tillhör dem som får representera 1960–1970-talen.
Här fastnar jag också för Eva Klassons fotografier av kroppen. Intima och närgångna bilder där en knoge kan likna ryggen på ett foster eller ett par sammanslagna händer kan påminna om en vagina.
Trots att Klasson var framgångsrik i Paris på sjuttiotalet glömdes hon bort, men återupptäcktes och visades på Ystads konstmuseum 2001.
Att skriva in ignorerade kvinnliga konstnärer i historien är ett ständigt pågående forskningsarbete. Med utställningen hyllar Artipelag dessa insatser. Den samtida konsten kan ses som en bekräftelse på att utvecklingen gått åt rätt håll.
