Starkt berörande röra på Bonniers konsthall

Kaos blir granne med mening på Éva Mags utställning ”Det finns en plan för det här”

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:
Installationsvy från Éva Mags ”Det finns en plan för det här”.
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Installationsvy från Éva Mags ”Det finns en plan för det här”.

Skrot, vad är det? Överblivet material, spår av påbörjade projekt. Uttjänta ting eller sådant som kan vara bra att ha. Att komma in på Bonniers konsthall och Éva Mags utställning Det finns en plan för det här är ungefär som att befinna sig i utkanten av en loppmarknad. Där det kan välla ut ett överflöd av saker, vissa fullt användbara, andra inte. Där det går att hitta skruvar, kompressorer, eller motordelar. Något trasigt, något helt.


Utställningens idé började som ett försök till städning, av pryttlarna som fanns på konstnärens pappas tomt. Men städat blev det inte, i stället har Det finns en plan för det här förvandlat konsthallens inre till en plats för omsorgsfull sortering och möjlig begrundan av tingens värde.

På Bonniers har soloutställningarna oftast varit mycket starkare och tydligare än de ibland lite teoritunga alternativt otydliga grupputställningarna. Så också nu. Éva Mags första soloutställning är på ytan enkel, men har en densitet som är lätt att uppfatta. Den griper tag, bjuder in.

De människolika kroppar av lera, skyddade helt eller delvis av tunt tyg, som också befinner sig på plats, ger ett ackord som pekar vidare in i en nödvändig mänsklighet.


Utställningen binds samman av en performancedokumentation från Performa 19 i New York i höstas. En grupp dansare tänjer och sträcker, arbetar med leran, och med varandra. Det är kraftfullt, sensuellt, och befriande mitt i all bråte som hjärnan är i full färd med att avkoda. Lerkladdigt vatten smetas på golvet, möbler trycks undan, kroppar byggs och förstörs.

För alla prylar har uppenbart en historia som det går att fantisera och väva något begripligt kring. Allt har använts. Till skillnad från mänsklig kroppslighet har det skapats med en klar tanke, ett syfte och mål. Allt har uppfunnits och tillverkats av någon. Spåren, materien, är inte bara rester från industriellt överskott utan rester från idéer och drömmar.


Att börja sortera, att ha en plan helt enkelt, verkar väsensskilt från att slira omkring i en performance. Men allt förenas av en tydlig omsorgsfullhet.

För även om hjärnan inte riktigt kan tolka alla intryck, all märklig bråte, fungerar själva massverkan. Kaos blir granne inte med gud men med mening. Det finns en plan för det här kan uppfattas som en blinkning till ett själlöst managementspråk, men det kan också vara ett löfte på riktigt. Fritt fram att realisera – sortera, handskas med, återbruka eller bygga nytt av.

Publicerad:

LÄS VIDARE