Granarna skapar en hel värld av symboler

Bonniers konsthall visar en retrospektiv med Ann Böttchers stillsamt laddade verk

Publicerad:
Uppdaterad:
Ann Böttcher,  ”Pekar genom en tysk skog”, 2002, blyerts på papper. Bilden är beskuren.
Foto: Camilla Gewing-Stålhane
Ann Böttcher, ”Pekar genom en tysk skog”, 2002, blyerts på papper. Bilden är beskuren.

KONST

I Ann Böttchers omsorgsfulla blyertsteckningar är granarna individer. Ömsint gestaltade former och detaljer ger varje växt en subtil aura. Här finns vindblåsta, kuvade, späda och sturskt strävande träd. Tidens närvaro vibrerar i varje barr som mödosamt observerats. Konstnären beskriver arbetet som en meditation, och nog finns något av kontemplationens vidgande klarhet i bildernas verkan på betraktaren.

Ann Böttcher började teckna granar för tjugo år sedan. Sedan dess har en hel värld sprungit ur denna praktik. Den har utökats med essäliknande montage samt installationer där teckningarna ingår och får ett fördjupande sammanhang. 

Ett envetet forskande i granens ikonografi har lagt i dagen konstnärens egen släkthistoria som leder till Europas mörka förflutna. Faderns barndom präglades av andra världskriget, som många tyskar fick familjen fly österifrån fram emot krigsslutet.


I ”Der Umgang mit Mutter Grün” är granteckningarna placerade i liggande montrar nedanför collage som behandlar nazisternas förhållande till naturen. Det fanns ett grönt stråk i deras politik, som förhärligade den inhemska floran och faunan. Den tyska skogen blir, med en text av Elias Canetti, symbol för folkets sammanhållning och den marscherande armén. Men granarna i montrarna är snarare slokande än stolta, de böjer sig under den exploatering de är utsatta för. 

Eller så är de vad nazisterna skulle kalla ”degenererade” exemplar som hotas av utrensning. Känsligheten i teckningarna blir ett etiskt korrektiv till den våldsamma ideologin.

Granen som symbol för nationell identitet på svensk mark gestaltas i Böttchers inventering av dess förekomst i olika arkiv. Den svenska serien (ett urval) utgörs av en collagevägg med fotografier, utskrifter, post-it lappar och teckningar. Här samsas Marcus Larssons naturromantiska målningar med vykort från det Svenska nationalsocialistiska arbetarpartiet, John Bauers sagovärld och Carl Fredrik Hills ångestridna granar. Böttchers egna teckningar blir till återkommande andrum i linjen som sträcker sig från 1600-talet till i dag. Med tiden skönjer man en avförtrollning, granen går från att vara tungt symbolladdad till att bli en naturresurs. Böttchers trädteckningar behåller dock en stillsam laddning som erinrar om varje växts egenvärde.


Förhållandet till den egna släkthistorien får sitt starkaste uttryck i Vater (die Oder-Neiße-Linie). Installationen består av ett rum som skapats av gardinlängder som hängts upp i en spiral. Längst in finns ett podium med små bronsobjekt. Det är avgjutningar av faderns panna och sinnesorgan: näsan, ett öra, ett ögonlock, läpparna och ett finger. 

En gestaltning av minne och förgängelse i form av faderns upplevelser under kriget och senare som arbetare i ett metallduksväveri. De solkiga gardinerna kommer från personalmatsalen i den nedlagda fabriken. 

Det är en sorgesam och vacker tribut till faderns livserfarenhet, vars ingripande betydelse dottern långsamt blivit medveten om genom sitt skapande. 

Det trohjärtade betraktandet av naturen visade sig rymma en hel genealogi. Både granarnas och människornas.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.