Verk som drömlikt vrider på verkligheten

Meta Isæus-Berlin har ett angeläget budskap om att tillvaron är komplex, sammanvävd och motsägelsefull

Av: Frans Josef Petersson

Publicerad:
1 av 2
Meta Isæus-Berlin, ”Den arkadiska spegeln”, 2019. Installation, trä, textil, stål.

När Meta Isæus-Berlin ställer ut på Waldemarsudde så beskrivs hon som en av landets mest betydande installationskonstnärer. Och det ligger något i det.

Hennes bok Tidskapslar. Alla mina installationer (Bonnier fakta, 2019), som utkommer parallellt med utställningen, visar att hon var en av de konstnärer som under 1990-talet arbetade mest konsekvent med installationen som form. Ofta ett slags fragmentariska scenografier som tycktes peka mot okända eller drömlika tillstånd.

Sedan kom hennes mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs 2006, då hon plötsligt framträdde som figurativ målare med stora dukar där människorna tycktes kliva ur samma drömvärld som de tidigare verken.

På Waldemarsudde har Isæus-Berlin återigen arbetat med scenografiska installationer, samtidigt som utställningen tar fasta på växelspelet mellan rumsliga och avmålade objekt. En enkelsäng med skrynkliga lakan har gjutits i brons, men visas också som en målning med exakt samma motiv och i samma format.

Ett sängbord som ingår i en installation återkommer i en målning i nästa rum. Det är tydligt att hon har inspirerats av de tomma salarna som en gång var Prins Eugens ateljé, men också av sitt eget liv, då objekten tycks valda för att peka mot en specifik plats eller tidpunkt i det förflutna.

Utställningen heter Nattlogik och bygger på en enkel men lockade analys av natten som ett annorlunda tillstånd då ljus blir mörker, upp blir ner, då blir nu.


Nattlogiken återskapas genom att ett motiv upprepas eller återberättas, samtidigt som avståndet mellan de båda versionerna understryks av hur de placeras i rummet. Det skapar ett spel av skillnader som påminner om hur verkligheten kan få en annan textur eller känsla under dygnets mörka timmar. Huvudnumret är den stora installationen Den arkadiska spegeln (2018) där ett möblemang har spänts upp och tycks sväva mitt i luften. Samtidigt har en exakt likadan möbel placerats upp-och-ner direkt under, som en spegling av den första. Det är som att stå mitt i den halvt bortglömda versionen av ett hem, och se verkligheten och dess avbild nå varandra i en omöjlig beröring.

Men de andra installationerna som visas här känns rätt stela, utan den spänning som utmärkte 1990-talets aviga materialval som deg och latex. Flera känns som tillrättalagda versioner av sådant hon gjort tidigare. Måleriet är däremot avigt, men av helt andra orsaker. Figurerna är ofta valhänt tecknade, färg och material okänsligt hanterade. Vissa målningar med svag relation till temat känns överflödiga, andra är inte tillräckligt avvikande i relation till de element i installationerna som de avbildar.

Bäst fungerar två storskaliga dukar som hänger på varsin sida av en vägg i olika rum.

Den ena visar en säng vänd mot en annan säng (i motsats till Den arkadiska spegeln där sängarna är vända ifrån varandra), den andra en naken kvinna som faller genom luften och ner mot en liggande tvilling. Här händer något – ett fall, en beröring – som också sätter de omgivande verken i rörelse.


Isæus-Berlin har ett angeläget budskap om att tillvaron är komplex, sammanvävd, motsägelsefull. Livet är inte bara det levda, utan även det vi berättar eller återberättar om våra liv samtidigt som vi lever dem.

Det är det som är nattlogiken, som hon beskriver som ett motstånd mot det torftiga och utarmade liv som dagen tvingar på oss. Det är en tanke som lätt att sympatisera med, men svårare att gestalta på ett övertygande sätt i en utställning.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.