Här bearbetas rädslan för sprickan i väggen

På Varbergs konsthall skakas det psykopolitiska läget

Publicerad 2022-04-18

Ksena Pedan: ”Meditations on living in the present” (2022). Trä, epoxi, metall, vax, gips, tapeter och inredning .

Ljudsatta grupputställningar är inte så vanligt. Desto vanligare är det att ljudet från olika installationer läcker in i upplevelsen av andra verk. Och är det curatoriska montaget riktigt bra, så kan effekterna bli märkvärdiga.

Utställningen framför vid underVarbergs konsthall curaterad av Emily Fahlén har tagit ett steg längre.

Ljudspåren från Cecilia Edefalks film Ultramarina från 1984 och Jörgen Gassilewskis installation Bollen och ett bollen och tu bollen och tre från i år ger tillsammans en ton till hela utställningens samtliga sju verk.

Gassilewskis uppläsningsbaserade diktinstallation fördelad på tre platser i gallerirummet låter en kvasiautomatisk läsart repetitivt tömma de redan fragmenterade meningarna. Själva texten är printad på långa ark från tak till golv och för tankarna till både bibelrullar och till politiska banderoller. Det är ett fantastiskt verk, som lyckas förvandla en poststrukturalistisk fragmentromantik till urkunder för okänd anti-politisk teologi.


Det sakrala intrycket förstärks av den atmosfäriska musiken i Edefalks film, signerad Freddie Söderling. Ultramarina projiceras mot taket i utställningens mitt, och innehåller sekvenser från en utställning som Edefalk installerade under havsytan, inte långt ifrån Varberg, för snart 40 år sedan.

Ultramarina ramas in av fotoserien I See Face. Do You See a Face av Flaka Haliti. Vita moln mot blå himmel utgör bakgrunden till en rad naivistiskt datorgenererade teckningar i svart.

Halitis verk understryker den potentiella kraft i en liten banal idé. I Gordon Matta-Clarks film Day’s End från 1975 laddas en liknande enkelhet med den performativa konceptkonstens maskulina mystik.

Day’s End skildrar konstnären själv, handlingskraftig och ordlös med motorsåg i hand i färd med att skulptera fram ett enormt halvmånsliknande hål i en gammal nergången industrilokal på en av Manhattans pirer. Metodiskt, heroiskt och djupt subliminalt, öppnas det mörka rummet som funkat som queerhak upp för ljus.


Filmen projiceras dock i det lilla formatet på baksidan av Ksena Pedans nya och monumentala hemma-hos-installation Meditations on living in the present. Här möts vi av olika rumsliga konstruktioner där ingenting är normalt. Vad som är insida o utsida är svårt att avgöra även om det i arkitekturens mitt finns ett hoptryckt kök, där man omöjligen får plats.

På Pedans vägg ut mot galleriets centrum sitter Thea Ekströms oljemålning 15 IV 62, från just 1962. En målning som sägs vara konsekvensen av en spricka i väggen i Ekströms ateljé, som hon hanterade psykologiskt genom att måla av den. Likheten med Matta-Clarks värld och Ekströms är att deras konst skapas genom interventioner inom strukturer som framstår som stabila. I Ksena Pedans verk är däremot hela hemmet upphackat och ihopträngt. Det enda som egentligen påminner om ett borgerligt hem är just tryggheten som inges av Matta-Clarks konceptuella film och Ekströms surrealism på väggarna.

Utställningens psykoanalytiska komplikationer får sedan ytterligare politiska nyanser i Iris Smeds bearbetning av familjen som slagfält för vår tids relation till stat och samhälle. Installation The Zombie Function består av två scenografier och ett manus, som en del av ett pågående filmprojekt ett performance. Ni fattar, det krävs en hel del både ”framifrån”, ”vid” sidan, och ”underifrån” för att ta göra något dramatiskt intressant av familjen som institution idag.


Grupputställningen framför vid under lyckas med bragden att både överföra, multiplicera och skruva Thea Ekströms oro inför en spricka i väggen 1962. Som utställningskoncept betraktat påminner det om en minivariant av årets Hannah Ryggen-triennal i Trondheim. Utgångspunkten för den är ett ”ärr” i Ryggens gobeläng Vi lever på en Stjerne förorsakat av terroristattacken i Oslo 2011. Och även om Ryggens konst är mer politiskt engagerad än Ekströms, och även om utställningen i Varberg inte ramas in av fascistisk terror så hindrar det inte att den får hela det psykopolitiska läget att skaka.

Thea Ekström: ”15 IV 62” (1962). Olja på masonit.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln