Konstgruppen som varit med och löst mord
Forensic Architecture sammanställer bevis för brott mot mänskliga rättigheter. Men är det konst? Ja, svarar Sonia Hedstrand, som sett deras senaste utställning
Publicerad 2021-07-18
Under senaste Documenta i Kassel för fyra år sedan väckte ett verk särskild uppmärksamhet. Det handlade om ett mord som begåtts i staden. Videoinstallationen ”77sqm_9:26min” visade genom en detaljerad animation sekund för sekund hur det gått till då Halit Yozgat sköts till döds med två skott på nära håll i april 2006, när han satt i kassan på sin familjs internetkafé. Det var det nionde av tio mord på turkiskättade tyskar under åren 2000-2007 som utfördes med samma vapen, en Ceska.
Den tyska polisen utgick länge från att morden berodde på knarkuppgörelser, men till slut visade det sig att de begåtts av den våldsammaste nazistiska terrorcell som verkat i Tyskland sedan andra världskriget, NSU. Dessutom kom det fram uppgifter om att en tysk underrättelseagent, Andreas Temme, varit närvarande på kaféet under mordet.
Videoverket var gjort av Forensic Architecture, en grupp som startades 2010 av den israeliske arkitekten Eyal Weizman. Den består av filmare, kodare, arkitekter och journalister. Tillsammans genomför de egna utredningar och sammanställer bevis för brott mot mänskliga rättigheter runt om i världen.
I det här fallet bjöds de in av en folktribunal som sökte sanningen om NSU-morden. De samlade ihop läckta dokument, videor, vittnesmål från polisens undersökningar, tidskoder för samtal och internettrafik, och synkade allt material i en tidslinje och en 3D-modell av internetkaféet där mordet begicks.
Andreas Temme, som visade sig ha nazistiska vänner och ”Mein Kampf” i bokhyllan, hävdade att han inte hört eller sett något. Forensic Architectures efterforskningar visar att det inte kan vara sant. Konsthallen Haus der Kulturen der Welt i Berlin hjälpte gruppen att bygga upp en fullskalig modell av brottsplatsen. Deras bevis användes sedan i rättegången.
Nu, fyra år senare, visar Haus der Kulturen der Welt utställningen ”Investigative commons”, som presenterar flera av Forensic Architectures kartläggande projekt. Här finns information om hur israeliska staten utför biokemiska attacker i Palestina, olagliga pushbacks mot flyktingar vid gränsen mellan Grekland och Turkiet, polisvåld vid Black lives matter-demonstrationer och flera andra fall.
Det ser torrt ut. Utställningen består mest av väggtexter, instruktiva videor, statistiska modeller och en matta med måtten av en brottsplats. Men innehållet är dramatiskt.
Nu undrar säkert vissa läsare: Varför är det här konst?
Utställningens titel, ”Undersökande allmänningar”, beskriver hur gruppen använder sig av fakta som redan finns tillgängliga för allmänheten, men som de noggrant strukturerar, analyserar och gestaltar. Resultatet blir alternativa utredningar som ifrågasätter staters och företags maktmonopol.
Nu undrar säkert vissa läsare: Varför är det här konst? Den frågan ställdes också då Forensic Architecture nominerades till Turnerpriset år 2018. Ibland verkar det som att alla kreativa initiativ som inte passar in någon annanstans hamnar i konstvärlden. Som en fristad, eller en skrattspegel för en allt mer beskuren offentlighet.
Svaret finns kanske i gruppens formulering av begreppet ”undersökande estetik”. De menar att det finns en förhöjd känslighet och uppmärksamhet i den konstnärliga praktiken, som ofta saknas inom andra fält. Och ja, vilka är det som aldrig ger sig? Som fortsätter streta på med projekt som ingen bett dem om att göra, närapå rättshaveristiskt driver en tes mot alla odds, år efter år… Det är konstnärerna. När modet sviktar söker de tröst i att Vincent van Gogh eller Hilma af Klint inte heller rönte framgång under sina liv.
Gruppen har sagt att de är först med att föra in fakta i konsten. Det påståendet avslöjar en viss okunskap om konsthistorien.
Men det går bra för Forensic Architecture. För två år sedan gjorde de ett verk till Whitneybiennalen i New York som kartlade användandet av tårgas mot Black lives matter-demonstrationer i USA. Tårgasgranaten ”Triple chaser” hade tillverkats av miljonären Warren B Kanders, som var vice ordförande i Whitneymuseets styrelse. Det slutade med att han fick avgå.
Gruppen har sagt att de är först med att föra in fakta i konsten. Det påståendet avslöjar en viss okunskap om konsthistorien. Begrepp som ”kunskapsproduktion” och ”forskning” har varit modeord inom det samtida konstfältet i femton år. Det finns fler som gjort konst med fakta som vapen.
Konsten, som under århundradena sysslat med illusioner, känslor och stämningar, är nu en auktoritet på sanningens område.
Den tyske konstnären Hans Haacke bedrev redan på 1970-talet sin institutionella kritik. Han försökte ställa ut på Guggenheim-museet i New York med en kartläggning av ett misskött fastighetsbestånd på Manhattan som ägdes av en skum hyresvärd, vilken även satt i museets styrelse. Men den gången var det Haackes utställning som blev inställd.
I dag har den undersökande konsten mer makt. Grundaren av Forensic Architecture, Eyal Weizman, sitter i teknikrådet till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Konsten, som under århundradena sysslat med illusioner, känslor och stämningar, är nu en auktoritet på sanningens område.
Den undersökande estetikens sakliga presentation av bevis hjälper både offren och oss betraktare att uppnå en viss kontroll, sekundärtraumatiserade som vi är av alla nyhetsrapporter om våld och orättvisor. Det är en konstform som griper in i verkligheten, och mäter sig mot andra, traditionellt mäktigare samhällsfält som juridik, politik och journalistik.
Det är inte alltid Forensic Architecture vinner sina fall i domstol, men resultatet av deras idoga undersökande blir ändå ett avslut, ett slags sanningskommission.