Karneval, krockar, snoppar... sorg

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-09-03

En bit in i konsthallen på Dunkers kulturhus hänger tre långa tygstycken i rött, vitt och svart. Svastikan har bytts ut mot ett smiley-ansikte: här möter symbolspråk från olika tider och kulturer varandra och krocken framkallar som så mycket annat i brödernas konst en obestämd känsla av sorg.

Uttrycket är enkelt, javisst, och ondskans banalitet kläs i sina sedan decennier självklara färger. Men det är ändå något med just Jake och Dinos Chapmans metod att förhålla sig till "det onda" som inte bara syns i deras eget karaktäristiska formspråk - skulpturer med ihopvuxna pojkar vars näsor är snoppar, Goyakommentarer, nazisoldater i miniatyr - och det är en grundton som förenar de mest skilda verk. Det är själva fasan i det ögonblick där humor möter obehag, där den självsäkra politiska analysen i en liten liten spricka slår knut på sig själv.

Bröderna Chapman har arbetat tillsammans sedan 1992 och räknas till YBA, Young British Artists, den grupp av inte längre så unga konstnärer vars utställningar ofta väckt debatt - som Damien Hirsts itusågade ko eller Chris Ofilis The Holy Virgin Mary.

Inspirerade av Hieronymos Bosch eller åtminstone av någon karnevalisk och grotesk tradition - korsat med tydligare samtidsidéer om den upplösta gränsen mellan original och kopia, mellan upphovsman och publik - gjorde bröderna Chapman skandal förra året då de köpte in en svit med Goyaetsningar i original och målade in sina egna kommentarer. Mardrömsscenerna i Los disastres de la guerra förstärktes med clownansikten, flerögda monster, stora öron. Verket, Injury to Insult to Injury, är en logisk slutpunkt för det intensiva Goyaintresset. Från att ha gestaltat Francisco de Goyas motiv på ett mer emblematiskt sätt ser det nu ut som om de fasansfulla krigsscenerna bemöts med riktiga gapflabb, riktigt hån. Den trots allt ganska försiktiga kommentarens tid tycks förbi.

Den stora frågan, som man helst inte vill men nu tvingas fundera över, är vilka motiv konsten kan skildra, hur det skulle vara möjligt att förena skild-ringar av övergrepp med empati. Det patos man tyckt sig se i Goyas svit blir genom bröderna Chapmans kommentarer både hånat och ifrågasatt. Var redan Goya bara en parasit som skildrade lidande utan att själv lida? Eller skulle förresten något annat vara möjligt? Desperationen som uttrycks i bröderna Chapmans verk berättar något nytt om representationens gränser: en trötthet vid det visuella som samtidigt är överraskande i sitt bildfrosseri.

Utmed väggarna i Dunkers kulturhus hänger något äldre verk, serier av brödernas helt egna etsningar, ibland avsiktligt naiva, ibland magsparksfeta i alla sina detaljer. Allt detta bildöverflöd med sina hakkors, stympande människor, äckel, kulminerar i Goyaseriens trots allt avskalade kommentarer. Det gör det också i de miniatyrlandskap (med titlar som My mother went to see hell and all I got was this lousy souvenir), avlöpare från serien Hell. Nazister plågar sina offer i orgier av vällustigt våld. Det lilla formatet tvingar betraktaren att komma nära. De små onda kammarspelen pågår medan man står där böjd med stora ögon mot glaset, som en jätte utan makt.

Hell förstördes i våras i en stor lagerhusbrand i London och brödernas reaktion - att omedelbart säga sig bara vilja göra om verket, det är ändå bara konst - bedömdes som cynisk men den ligger helt i linje med deras konstskapande: det viktiga är inte konstverket i sig utan vad det kan säga. Hantverksskickligheten förmår inte dölja den konceptuella basen. Och varken förnuftet eller eländet går att dölja bakom det vackra, det goda och det sköna.

Konst

Ulrika Stahre

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.