Ett geni från en annan tid

Publicerad 2016-03-22

Camilla Hammarström ser en utställning om konstnären som upptäcktes först efter sin död

Konstnären ser på betraktaren med mörka ögon, blicken uttrycker en oavvislig integritet.

Under en ostyrig frisyr rynkas pannan av koncentrerat kontemplerande.

Olof Sager-Nelsons självporträtt från 1895 är målat i gröna toner, bakgrunden vibrerar i ett flöde av linjer som tycks förstärka en elektrifierad personlighet.

Efter sin förtidiga död i lungsot beskrevs Sager-Nelson av en kritiker som en hastigt uppflammande meteor, ett ojämförligt geni. Nog tänker han själv i dessa banor, mannen som ser uppfordrande på betraktaren ur ett annat århundrade. Konstnärsgeniet som upptäcks först efter sin död var en figur i tiden.

När Olof Sager-Nelson anländer till Paris 1893, en resa som bekostas av mecenaten Pontus Fürstenberg, präglas kulturklimatet av fin de siècle-stämningar, ockultism, teosofi och anarkism. Tillsammans med vännen Ivan Aguéli rör han sig i symbolistkretsar, men tar så småningom avstånd från riktningen som han finner för naiv och trosviss. Det är hos de gamla mästarna på museerna han finner sina förebilder. Bland konstnärer som Rembrandt, Delacroix, Cranach och Leonardo da Vinci. Den store favoriten är El Greco vars inflytande kan skönjas i Sager-Nelsons människoskildringar.

Utställningen på Thielska galleriet kommer från Göteborgs konstmuseum där den visades förra året, men är något mindre och modifierad med verk ur magasinet och några inlån. Ambitionen är att sätta in Sager-Nelson i ett större perspektiv tillsammans med främst de nordiska konstnärerna som verkade i samma anda. Flera finns i kretsarna kring honom i Paris. En övervägande del av utställningen består av porträtt av olika kulturpersonligheter och deras familjemedlemmar.

Fascinerar gör Sager- Nelsons porträtt avmadame Marie Huot, författare, djurrättsaktivist, feminist och ockultist. Hon höll salong varje fredag i en våning i Paris bland alla sina katter. En anekdot berättar att hon var med när Ivan Aguéli vid ett festspel inför en tjurfäktning sköt mot två matadorer. På målningen framstår hon som en mörk sierska som smälter samman med det dunkla bildrummet. Blicken lugnt vilande, på en gång inåtvänd och skådande. Bland allt det svarta lyser en rödorange triangel likt en brandfackla vid hennes axel, som för att visa på en eldfängd personlighet.

Det är typiskt för Sager-Nelsons sätt att låta färgaccenter berätta något om den avbildade. I porträttet av Aguéli är det en illröd fläck i halsöppningen i en övrigt grön och brunmurrig målning som röjer anarkisten. I den kristuslika skildringen av skulptören Pierre Félix Masseau är det en rosa blomma i gobelängen i fonden som tycks antyda den porträtterades mildhet.

Adolescensen och det androgyna var något som fascinerade symbolisterna. Den i Paris inflytelserika författaren och ockultisten Joséphin Péladan talade om att konsten måste uppfinna ”det tredje könet”. I en spännande text i katalogen skriver Patrik Steorn om hur man vid denna tid kopplade samman ungdom och androgynitet och tänkte sig själen bortom ett binärt könssystem.

Ett av rummen på Thielska ägnas just åt ungdom och androgynitet. Här finns Maria Wiiks Innocentia, en allegorisk figur i gestalt av en ung kvinna utan bröst. Och Sager-Nelsons Flickhuvud II, ett tankfullt barn som också skulle kunna vara en pojke. Mest anslående är dock Beda Stjernschantz Aforism, som inte direkt gestaltar någon tvetydig könstillhörighet, men väl tillståndet mellan vuxen och barn som en ålder av särskilt insiktsfull självständighet. Pojken i bilden är klädd i ett slags kåpa och ser med ljusblå, på en gång trött och genomskådande blick på betraktaren. Med händerna gör han en figur som påminner om ett möbiusband, ett evighetstecken som ett signum för en djupare förbundenhet med livets mysterier.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.