Dansen skapar ett motstånd fullt av lust

”Porträtt av en rörelse” på Tensta konsthall är revolutionär kraftkälla

Publicerad 2023-05-17

Från utställningen ”Porträtt av en rörelse” på Tensta konsthall. ”Rummet blir en förlängning av filminstallationerna som nästan rinner ut på golvet. Kontrasten mellan min kropp – stel på bänken – och verkets rörelser skapar en intressant skärningspunkt genom rummet” skriver Donia Saleh.

Vad är ett porträtt av en rörelse? Det skulle kunna förstås som motsatsen till ett stelnat ögonblick, som ska rama in ett (1) konstruerat uttryck (det där lilla leendet i den där sneda vinkeln) av en (1) människa. Men vad kan rörelserna tillföra porträtteringen av oss människor, av vår tid?

Inne på Tensta konsthall visas två stora filminstallationer av konstnärsduon Pauline Boudry och Renate Lorenz, curerat av Övül Ö. Durmusoglu. Båda videoverken utspelas i avskalade, black box-liknande utrymmen. Här är det kroppens rörelse som är i fokus. Hur dansarna genom koreografin tar sig igenom varandra, hur de inte går med på den framåtrörelse som kameralinsen rör sig längs med och hur de använder sig av ett fåtal accessoarer och rekvisita. Där ges skor, smycken, peruker och mikrofoner nytt liv via upplösningen av deras fixerade funktion. Hur går den upplösningen till? Genom att göra något annat med sakerna än vad som är tänkt. Stoppa händerna i skorna, placera en peruk på axeln, ha skor på sig som pekar både bakåt och framåt – och se vad som då uppstår.


I filmenMoving Backwardsär det just de rörelser som stretar mot framåtrörelsen som intresserar mig. Hur kropparna lustfyllt gör motstånd, lustfyllt gör upp med en linjär antydan om symmetri. Det blir också det sätt som dansarna tar sig an frågan om tid och hur koreografin får tiden att falla isär. Som betraktare är jag i koreografins oväntade grepp. Vad nästa rörelse blir vet jag inte.

Förra året visade konstnären Every Ocean Hughes sina verk på Moderna museet i Stockholm. Ett av dem var ljudinstallationen ”Uncounted”, som även finns i textform. Där refererar Every Ocean Hughes till författaren Gertrude Stein som, likt Hughes, skrivit om tid. Stein skriver om hur det enda som skiljer en tid från en annan är vad som är synligt inom tiden och det som är synligt beror på hur alla gör allting. Every Ocean Hughes lägger i sin text till att:

”How everybody is doing everything is what is different, and how difference is seen.
What is seen depends upon how everybody is doing.”

UtställningenPorträtt av en rörelseär möjlig att förstå utifrån Steins och Hughes idéer. Den queera temporaliteten som bär upp filminstallationerna på Tensta konsthall är till sin form ett motstånd mot den normativa tidsuppfattning som dikterar hur vi bör leva och röra oss.


Det queera skapar revor, de binära kategorierna luckras upp och idén om den effektiva människan tonas ner. Här handlar det om hur dansarna gör rummet till det egna. Jag tänker på svartklubbar och queera rum som gång på gång hotas att stängas ner, både av polisiära insatser och genom vår ekonomiska politik som vill utrota den mångfald som inte är ekonomiskt effektiv. För så ser vår tids övergripande moral ut. Ändå uppstår dessa sfärer; i tid och otid, i rum och icke-rum. Det gör dem till revolutionära kraftkällor för motstånd, njutning och lekfullhet.

Det finns en potentiell upprorisk kraft i dansen: den kan uppstå ur ingenting

Filmen(No) Time”, som tar vid efterMoving Backwards”, efter att basen och lamporna dunkat fram en kulmination, interagerar med det fysiska rummet. Det behövs för att skapa en dynamik: gula persienner hänger ner från taket och vinklas framför skärmen, där andra koreografier uppstår. Dansarnas enskilda danser och även de som riktar sig mot varandra är indragande.


Men kanske är det de mer skeva rörelserna som sätter tonen för koreografin. Som när en av dansarna, i slowmotion, dansar in med sina höga klackar i regnbågsfärger och öppnar upp kavajen fylld med smycken. Det anspelar på att vara både en kontorsnisse på firmafest, en hallick och en strippa på samma gång. Dansarna är skickliga, dels tekniskt, men mest intressant är hur deras rörelser blir till mångfaldiga persongallerier.

Samtidigt som styrkan i filminstallationerna ligger i gestaltningen av upplösning och öppningar, så blir upplösningen också det som gör att jag förlorar en närmare fördjupning av de ansatser som koreografin intresserar sig för. Till exempel hade jag önskat att de två filminstallationerna antingen hade ett tydligare samband med varandra, eller ett tydligare avstånd.

Men kanske väntar jag på något som verken just försöker göra sig av med.


Rummet blir en förlängning av filminstallationerna som nästan rinner ut på golvet. Kontrasten mellan min kropp – stel på bänken – och verkets rörelser skapar en intressant skärningspunkt genom rummet. Två distinkta känslor uppstår: 1) Jag vill att det här ska uppstå framför mig och inte bakom en skärm 2) Jag vill gå ut och dansa.

Så, kan dansen böja fixerade positioner och presentera en annan öppning? En annan möjlighet i hur vi betraktar och kategoriserar världen? Skulle dansen kunna ge oss nya insikter kring det teoretiska?


Ja. Det finns en potentiell upprorisk kraft i dansen: den kan uppstå ur ingenting. Och ingen – inte ens fascisterna, inte ens alla nedskärningar på kulturen – kan ta den ifrån oss. Det den kräver är överträdelsen från hur man i vår tidsrymd förväntas framstå. Men framför allt handlar det om att med och genom kroppen skapa nya rytmer och nya ordningar för hur vi rör oss mot varandra.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.