Hårigt på olika sätt hos årets Stenastipendiater
Ryamattan förstärker verkligheten bättre än ett digitalt filter
Publicerad 2024-12-29
Stenastiftelsens kulturstipendium 2024
Emelie Röndahl 
och Lena Trapp 
Lena Trapp och Emelie Röndahl ställer just nu ut i var sin separatutställning på Göteborgs Konstmuseum. Utställningarna är ett joint venture mellan Stenastiftelsen och det kommunala museet för att uppmärksamma att konstnärerna tilldelats stiftelsens kulturstipendium 2024. I en annan tid hade detta kanske väckt frågor om näringslivets påverkan på offentliga institutioner.
Men i vår tid, där stödet till konstnärer minskat så är frågan snarare varför så få stora bolag tagit efter Stenarederiet, Bonniers, SKF och några få andra, och stött svensk konstoffentlighet. Värnar inte exempelvis Klarna och Volvo konstens roll i demokratin? Sedan folkrättsbrottsåtalade oljefamiljen Lundin sålde auktionshuset Bukowskis 2022 kan man dessutom undra om inte konstens funktion som moralisk tvättmaskin renar buken lika bra i Sverige som på andra håll?
Stena är numera inte bara känt för sitt rederi utan också för sin roll som borrentreprenör till havs, vilket gör det passande att en av årets pristagare, Lena Trapp, har skapat en dystopisk undervattensvärld i sitt verk ”Destruction of Nothingness” (2024). Verket framstår som en enorm glasruta mot ett akvarium på ett havshistoriskt museum och för tankarna till Pierre Huyghes kryptozoologiska möten mellan det organiska och det maskinella.
Verket breder ut sig i rummet som en skulptural bottenmiljö, där en övergiven jacka med texten ”Carpe diem” tryckt på ryggen ligger kvar som ett ironiskt eko. Människan må ha fångat dagen, men det visade sig inte vara tillräckligt. Kvar finns en stor svart snäcka, placerad i rummets centrum, tillsammans med en monstruös gestalt – havets egen version av snömonstret Bigfoot, fast hårigare, med ett mystiskt lugn. Trots känslan av en totalinstallationen, blir helhetsintrycket blir ändå mer symboliskt än uppslukande.
Hos Emelie Röndahl är det håriga ännu mer framträdande. Hon utgår från tekniken bakom traditionella ryamattor, ett klassiskt hantverk som kan väcka starka känslor beroende på ens relation till materialet. För mig är ryamattor av någon anledning förknippade med obehag. Kanske var det därför jag började med att gå bakom de monumentalt hängande, fransiga mattorna utan att veta att motiven faktiskt finns på baksidan.
När jag till slut betraktade framsidorna på nära håll framstod bilderna som abstrakta, tills jag längre in i galleriet fick syn på en mindre matta med en tydlig avbildning av en rumpa. Verket heter just ”Rumpa” (2023). Det var först på avstånd som jag insåg att även de större vävarna har samma sakliga skärpa i sina motiv.
Men vad säger motiven – en hund, konstnärens egen kropp i bikini och en naken rumpa – om vävteknikens möjligheter och begränsningar? Eftersom de är så extremt generiska tvingas man in i en läsning som handlar mer om tekniken frånkopplad motivens ursprung. De animationer som ingår i utställningen förstärker en sådan teknikkritisk läsning, eftersom de bokstavligen visar hur vävtekniken fungerar. Men här stannar också spänningen i konsten, och där med också resonemanget av.
Frånvaron av både den vävande kroppens fysiska närvaro och de politiska och ekonomiska villkoren för produktionen gör intrycket stumt, men fascinerande. Denna frånvaro speglar samtidigt bildens roll som innehåll i den sociala medieindustrin, där det visuella ofta reduceras till en ytlig representation. I Röndahls verk uppstår på så vis en upprepning av livet framför telefonskärmen – men detta blir tydligt endast om man står still på ett visst, ganska långt avstånd. Och helt stilla står man sällan i en utställning.
Det som verkligen skiljer dessa verk från mobiltelefonens skärm är utställningens rumsliga och tidsliga dimensioner. I stället för att svepa förbi i ett ständigt skrollande kan man bokstavligen röra sig runt verken, närma sig dem från olika vinklar – fram- och bakifrån – och bländas över hantverkets organiska textur. Faktum är att verkligheten förstärks på ett helt annat sätt än genom den digitala världens alltmer sofistikerade filter.
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
