Tomheten vinner

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-04

Ulrika Stahre ser "sanningar" i Norrköping

Om det är längtan efter "verklighet" som driver oss till dokusåpans dramaturgi och dokumentärfilmens granskande meningsskapande kan vara osagt. Men något är det som skaver. Kanske går längtan till berättelsen: berättelsen som är "sann" för någon och som samtidigt görs både allmänmänskligt och politiskt intressant utan att fastna i färdiga mallar. På utställningen Om - berättande i svensk samtidskonst visas på Norrköpings museum dryga tiotalet konstnärer och deras på olika sätt personliga berättelser. Ibland tar dessa berättelser dokumentärfilmens form, ibland fotoreportagets eller serieteckningens.

Rumänskfödde Stefan Constantinescu skildrar i filmen DACIA 1300 - Min generation det Rumänien han minns och det som blev. Dacian, Rumäniens svar på tyskarnas Trabant, blir en samlande symbol för kommunisttiden och nationalismen. Det kunde stannat här, vi tycker oss vid det här laget ha lärt oss historien om det gamla öst. Men trots att berättelsen är den bekanta tänjer bildspråket människors utsagor. Kameran rör sig klaustrofobiskt nära, cirklar kring den man som talar om ideal, eller så möter vi säkerheten, frontal, armarna i kors och minnet av första tv-apparaten. Överhuvudtaget blir många av berättelserna en kraftig kollision mellan det materiella och drömmarna. Också det en vanlighet.

Materiellt förankrad blir filmen genom en rad skolbänkar med böcker på, lika förankrad som Alexander Vaindorfs dokumentärfilm KIDS (Group D), om barn som föddes eller bodde i närheten av Tjernobyl 1986. Här har ett stiliserat vardagsrum byggts upp, med soffa, tv och krukväxt. I filmen syns ibland ännu en tv med ännu en krukväxt. Som ryska dockor öppnas flera lager och berättelsen handlar - minst lika mycket som om barnen - om själva mediet, om informationen och bristen på den.

Filmen är ganska långtråkig, fråga-svar-strukturen består med korta avbrott där barnen dansar eller blåser såpbubblor. Filmmediets möjligheter tycks nedtonat outtnyttjade. Det är den känslobefriade lugna lunkens skandal som berättar helt själv. Berättelser som bygger på andra berättelser i en spiral av ord, bilder, igenkännande och nya ord.

På utställningen visas också en rad verk där berättandet dekonstrueras än mer och saknar den tydliga prägeln av episk dokumentär. Det personliga eller åtminstone individen korsar ett större sammanhang utan att skildra det. Snezana Vucetic Bohm skildrar ett hus i Bar i Montenegro - byggt för att hysa en hel släkt och några till - med fotografier som fogats samman till par, till betydelseförstärkande enheter. I Johan Thurfjells Ett försök att förstå skapas med post-it-lappar ett flerfärgat mönster (eftersom de olika källorna getts olika färger) där jaget korsar Israels och Palestinas historia. Det privata med sina kärleksaffärer, resor, karriär, blir lakoniskt banalt - vad skulle inte bli det i notisform? - men synliggör också, förstås, hur omöjlig inte berättelsen men den säkra utsagan blir. Lika omöjlig som i Cecilia Lundqvists collagefilm Smile, en dekonstruktion av både bilder och texter där dessa spänns ut till en matta av korsande betydelser.

Konstens egna hierarkier utmanas i Dejan Antonijevics fotografier av lysande tomma reklamtavlor. Vita kuber som berättar genom frånvaro, inte genom formernas renhet: om folkomröstningskvällen och kampanjen som avbröts. En laddad tomhet i ett specifikt historiskt ögonblick. Så koncentrerat av innebörder blir inget annat på utställningen. Just den här berättelsen är ny men den kommer, också den, att förändras, byggas vidare och ge nya berättelser.

Konst

Ulrika Stahre

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.