Rollspel med svärta
Adrian Piper tvingar publiken att utmana sina fördomar och begär
Uppdaterad 2018-07-03 | Publicerad 2018-06-27
Konstnären Adrian Piper är en av centralfigurerna inom performancekonst som rör frågor kring subjektspositioner och perception. Ett kompromisslöst konstnärskap som har utmanat våra antaganden om samhällets strukturer.
På Museum of modern art, Moma, i New York presenteras Pipers konstnärskap i en stor retrospektiv med verk från hennes studenttid på konsthögskolan fram till i dag.
Ett av hennes mer kända verk är Mythic being (1973) som är både performance och objekt. Genom att iklä sig en roll som ung man med mustasch, afroperuk, solglasögon och manligt kodade kläder intog Piper New Yorks offentliga rum.
I ett flertal dokumentationsfotografier ser vi Mythic being bete sig på olika sätt, sitta i en park, röka cigg och spana på tjejer. Men också bara gå runt i folkmassan eller utöva yoga i hemmet.
Vissa av bilderna tar form av serierutor där teckningen i fotografierna fungerar som ett sätt att extrahera Mythic being från sammanhanget eller lyfta fram specifika situationer. I vissa serierutor bjuder Mythic being in till samtal för att senare komma med en sexuell invit.
Trots att bildspråket känns något daterat, jag reagerar på den oetiska exponeringen av svarta människors lidande, är ämnet smärtsamt aktuellt.
Verket handlar om transformation där Piper kan undersöka olika roller och positioner som att till exempel vara sexuellt frigjord. Något som kan förstås i relation till afroamerikanska kvinnors villkor i Black power och den vita feministiska rörelsen, där frågor om att vara svart kvinna inte fick större gehör eller acceptans. 1973 är året då National black feminist organisation grundades i New York.
Mythic being är både en reflekterande figur och en figur som går över gränser. Verket tvingar betraktarna att bemöta sina fördomar, begär och rädslor och genomfördes i en tid då få etablerade konstgallerier eller institutioner var intresserade av rasfrågan och konstnärer som arbetade med ämnet sällan uppmärksammades av institutionerna.
Adrian Pipers konstnärskap kännetecknas av hennes vilja att skapa reaktioner hos betraktaren. I flera verk uppmärksammar hon Vietnamkriget och våldet mot svarta i USA; genom att sätta bilder på afroamerikaner som utsätts för våld bredvid bilder på vita lyckliga par i en reklamkampanj eller jämte vita maktpersoner som skakar hand.
Utmärkande är text i verken som förskjuter vår direkta läsning av bilden och innebörden.
Diptyken ”Free #2” från 1989 består av två stora tavlor, den visar ett svartvitt foto på en afroamerikan som hänger med ett rep om halsen från ett träd. Kläderna avslöjar att bilden kan vara samtida. Längst upp, vid den dödes hals, står det ”Land of the free” screentryckt med röda bokstäver. Texten är knappt märkbar.
I den andra bilden ser vi två (vita?) piketpoliser i full mundering med en polishund där ena polisen håller fast en afroamerikansk man som ligger på marken och tittar på betraktaren. Vid högra sidan, över den ena polisens bakdel, står det ”Home of the brave”.
Många av Pipers verk från denna tid, runt 1990, arbetar konceptuellt med språk och bild för att utmana invanda förståelseramar och diskutera hur afroamerikaner beskrivs i samhället. Konstnären ställer bilder bredvid (och mot) bilder vilket skapar associationer och avslöjar hennes systematiska arbetsmetod.
Ofta sätter Piper ihop reklambilder med journalistiska bilder och historiska fotografier. På så sätt skapas ett narrativ som handlar om orättvisor, den vita medelklassens bekvämlighet och mediernas roll i samhället. Trots att bildspråket känns något daterat, jag reagerar på den oetiska exponeringen av svarta människors lidande, är ämnet smärtsamt aktuellt.
Utställningen inleds med Adrian Pipers studenttid där hon först experimenterade med psykedeliska droger för att sedan ägna sig åt konceptuell konst inspirerad av konstnären Sol LeWitt. Mot slutet av utställningen visas konstverk där Piper lämnar sin identitet som afroamerikan; Piper lämnar sin position som mångfaldsalibi på universitetet; Piper lämnar USA som hemland.
I det sista verket ser vi henne lustfyllt dansa på Alexanderplatz, i Adrian Moves to Berlin från 2007 som givetvis är en filmad performance.
Hon har lämnat New York för Berlin och dansen får mig här att tänka på den hinduiska gudinnan Kali vars olika skepnader symboliserar död, pånyttfödelse och tid. Jag tänker att lämnandet pekar på en nystart.
