Målningar om att äta upp sitt eget ansikte

Dana Schutz måleri på Louisiana går från det groteska till plötsliga lekfullheter

Publicerad 2023-02-17

Dana Schutz ”Fanatics” (2005). Visas på Louisiana.

I Roman Polanskis film Hyresgästen (1976) finns en scen då huvudpersonen, spelad av Polanski själv, på fyllan filosoferar över hur han skulle kunna stympa sig själv. När slutar en människa existera, egentligen? Är det när huvudet är borta, eller redan tidigare?

Scenen kommer för mig när jag ser amerikanska Dana Schutz utställning på Louisiana. Hennes känsla för det groteska, det både överdrivna och gränslösa, är stark. I flera målningar undersöker hon en sorts autokannibalism, figurer som äter sig själva. Särskilt ätande av ansiktet – omöjligt i praktiken men möjligt som konstmotiv – tycks vara en av hennes visuella utmaningar.

Trots sitt expressiva uttryck företräder Dana Schutz främst ett intellektuellt, idéburet måleri. Referenserna är många – till modernister som Max Ernst, Philip Guston men också till klassicister som Delacroix eller varför inte Goya. Jag leker med tanken att låta en grundkurs i konstvetenskap gå runt på utställningen och argumentera för olika likheter och skillnader.

 

Motiven är allt från de groteska, till plötsliga lekfullheter. Stora ögon, lemmar som kan formas hur som helst. En ung kvinna nyser. En annan skulpterar nya ben. Kostymfarbröder leker i naturen och på en annan plats målar konstnären, i ett benådat koncentrerat tillstånd bortkopplad från en uppenbart störig omvärld.

Men så var det de där som äter sig själva. Det går kanske att tolka som en sorts galen inverterad version av skapande. I stället för att något nytt kommer ut, vänds hela jaget ut och in. I stället för harmoni och skönhet, meningsfullhet: något absolut meningslöst, abjektalt. Det är hur som helst denna lätta skapandegalenskap, gruset i det eleganta maskineriet, som gör utställningen Between us så intressant.

I botten är det en utställning och ett konstnärskap som handlar om sig själv, som kröker sig inåt i måleriets själ – inte bara konsthistoriskt. Dana Schutz sätter själva skapandet under lupp och hon gör det med en passion för kroppsligheten, ofta ett myller av kroppar som trängs, buffar och skuffar.

 

Det är en kroppslighet som följer med mig in på Malmö konsthall, där jag för första gången ser Frida Orupabos verk på det sätt de förtjänar. Mycket rymd kring hennes collage, ibland klippdockelikt ihopsatta kroppsdelar, ibland lager på lager av kroppslighet. Ett kvinnoansikte svävar omgiven av ben. Som en religiös symbol, kanske, eller som en anklagelseakt. Kvinnans blick bränner rakt in i betraktaren. Är hon stympad, eller leker hon med oss?

Frida Orupabo: ”Untitled” (2020). Papperscollage med delade stift monterade på aluminium.  Visas på Malmö konsthall.

Frida Orupabo bygger sina verk – collage, film, skulptur – av äldre visuellt material, hon omformar och tar makten över sätten den svarta kvinnan har fotograferats och filmats genom historien. På Malmö konsthall ingår hennes verk i grupputställningen Flight, där hon tillsammans med Eric Magassa och Kudzani Chiurai skapar en mäktig gestaltning av en panafrikansk historieskrivning, en afrikansk diaspora i nuet och något slags hoppfullhet.

Eric Magassas spännande installationskonst behandlades nyligen av Fredrik Svensk i en artikel om hans utställning i Göteborg. I Malmö är mycket sig likt, det är också svårt att bortse från collagens samlade kraft på plats tillsammans med Orupabo – den dynamiska kombinationen av ihopbyggda ansikten, kroppar som klipps isär och ihop.

 

Det är den tredje konstnären som knyter samman det hela. Kudzanai Chiurai, bosatt och verksam i Harare, bygger en historielektion av lp-omslag, affischer, foton, arkivmaterial, en radiostudio, ljudverk. De afrikanska befrielserörelsernas kamp är ämnet och framför allt vinylomslagen – många med inspelade samtal och föreläsningar – ger spännande inblickar i en svunnen kultur. För de panafrikanska revolterna utspelade sig i en tid av optimism, organisering och framtidstro. Om inte varje generation ska uppfinna hjulet om och om igen behövs den här typen av handfasta påminnelser.

Kanske blir det lite för didaktiskt och undervisande för en och annan, men i stort sett är Flight en spännande och berikande konstutställning. Det är inte utan ironi att den enda föreläsning som skymtar på Lunds konsthall, där grupputställningen spelling slipping ellipsis just öppnat, är en imaginär eller möjligen inställd sådan. I konstvetenskap av alla ämnen. Sixten Hatfields verk rör sig i den sfär där bilders motiv äger en magisk kvalitet, som Le Monocle, en serie målningar utifrån ett foto av en lesbisk klubb i Berlin på 1930-talet. Motivet upprepas, men fokus skiftar med hjälp av en blåtonad förstärkning. Som om kvinnorna, i frack och monokel, var utsatta för en övervakning tvärs igenom åren som gått.

Linda Lamignan. ”Held by the shape” (2021). Paraffin, pigment, guldkedjor. Visas på Lunds konsthall i grupputställningen ”spelling slipping ellipsis”.

Spelling slipping ellipsis säger sig söka in i sig in mellanrummen, i det språkliga, kroppsliga, queera. Eller som i Hatfields fall, i tidens glitch. Så deltar Burcu Sahin med dikten ”Omvänd ordning”, där turkiskt och svenskt rör sig kring vartannat, minnet och översättningen finns i andetaget.

 

Pressuppbådet som drar runt på utställningen strax före öppningen uppmanas ta på sig trådlösa hörlurar och kanske till och med dansa till technon som pumpar. Frédéric Gies film Shadowboxing visar en man som rör sig till musiken nästan i trance. Ingen av oss tar ett steg. Vi lägger varsamt och generat tillbaka lurarna. Det där mellanrummet, det är pinsamt synligt ibland.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.