Livsviktig störning

John Peter Nilsson ser Tony Craigs skulpturer

Engelsmannen Tony Cragg blev berömd under 1980-talet för sina objektinstallationer med funna ting från gatan eller loppmarknader. Ofta fanns det ett föreställande element i dessa skulpturcollage. Men det var framför allt idén att ge det bortslängda ett nytt form- och innehållsmässigt värde som blev hans signum.

Under 1990-talet fortsätter Cragg på idén att omvandla det igenkännbara till någonting nytt, fast med skillnaden att han numera använder sig av omsorgsfullt tillverkade objekt. Han fortsätter att arbeta med motsatser: högt - lågt, ömtåligt - stabilt etc. Men han vänder på steken. Det är som om han "smutsar ner" de dyra och exklusiva materialen.

Hans senaste skulpturer visas nu på det nyöppnade galleriet Milliken (en före detta hälsokostfab-rik). Bättre lokal att visa dem i är svår att finna, åtminstone i Stockholm. Dess proportioner är perfekta för verken.

Vid en första anblick är skulpturerna ovanligt konventionella. De tidigare motsatserna är inte längre så synliga. Snarare verkar Cragg strävat efter abstrakta formers absoluta perfektion.

Mer eller mindre tydligt föreställande verk har "morfats" till nya former eller meningar. Skulpturerna böjer, vänder och kurvar sig så att man till sist tappar den logiska fattningen.

Det är som om modernisten Henry Moore möter barockmästaren Bernini.

Det är just denna sofistikerade "störning" som ger upplevelsen en närmast konceptuell mening.

Skulpturerna dallrar som en hägring mellan något igenkännbart och något totalt främmande. De spelar lika mycket på intellektet som på känslorna. Att lära sig hantera sådana motsatser tillhör våra liv. Tony Cragg ger oss en lektion i hur man kan lyckas.

Konst

John Peter Nilsson