Något helt nytt uppstår när konstverken möts
Förunderliga samtal pågår på Thielska
Publicerad 2025-03-08
”Tillsammans”, Thielska galleriet
Ibland händer det. Alla sinnen väcks när de omsluts av målningar i ett rum, av en video eller installation. I mötet överskrids språkbarriärer och länkar till historien uppstår. På Thielska har museichef och kurator Åsa Cavalli-Björkman känsligt ställt samman verk från olika tider. Med anledning av museets hundraårsjubileum har dokument, teckningar och målningar plockats fram ur samlingarna som även kompletterats med inlån av främst kvinnliga konstnärer som verkade i kulisserna när det begav sig.
Byggnadens arkitektur, inredning och samling kan ses som ett allkonstverk av gemensamma krafter. Genom att bjuda in samtida konstnärer som arbetar i par har man velat undersöka hur sådana konstellationer kan fungera i dag och vad som händer när de möter sina föregångare. I mötet mellan verken uppstår något tredje. Korsbefruktningar ger en ny blick på ömsom det samtida och ömsom det gamla.
I de möblerade och av målningar belamrade salarna en trappa upp har den samtida konsten emellertid svårt att hävda sig mot den stenrike mecenatens samling. Det är i utställningsrummen på första våningen som de förunderliga samtalen pågår.
Den gemensamt tillverkade mattan ”Lav och mossa” av Gustav, Amelie och Anna Fjæstad från 1923 får en närmast minimalistisk nimbus där den hänger i samma rum som Martin Bergströms och Thomas Klementssons organiskt orienterade nutidsskapelser. Gemensamt är grodperspektivet och närsyntheten på växtlivet. Dovare hos de samtida där det vegetativa i förfall är ett vanitasmotiv som slår larm om en förspilld, utplundrad natur. I videoverket ”Kaamos” (2017) löses växtdelar upp i en svart kokande massa, glimrande och inte utan undergångsmättad skönhet. Hur smärtsam är inte kontrasten till den sekelgamla tillitsfulla och ljusa naturromantiken. Lemmarna hos dansarna som rör sig i en nedbränd skog i samma video tycks ena stunden inbegripna i en kärleksakt, den andra i en gemensam jakobsbrottning om existensens mening. Kropparna blir en del av det vegetativa, deras ryggkotor för tankarna till växternas konstitution.
Duon Bigert & Bergströms upptagenhet av klimatfrågan sedan mitten av åttiotalet har de sorgligt nog haft all anledning att fördjupa. Anna Bobergs (hustru till husets arkitekt Ferdinand Boberg) måleriska gestaltning av den arktiska dagern i Nordlandet i Norge från början av förra seklet framstår som ljusvision av ett förlorat Eden mot Bigert & Bergströms krassa rapporter om smältande glaciärer.
Deras konstnärliga visualiseringar är, trots den dystra tematiken, ofta sinnligt lekfulla och ömsint sensitiva i utförandet. Ett draperi av glaspärlor, som besökaren går igenom och föser undan med sin kropp, är en del av projektet ”Sensing the Artic” från 2024 och bygger på mätresultat från en permafrostmyr i Abisko. Och när man betraktar den lilla skulpturen ”Till minne av en förlorad glaciär” (2023) får man luta sig över formationen i mässing för att komma nära och se att toppen består av stearin med en veke i.
Förbränning är ju roten till det onda, här får det en närmast liturgisk vinkel, man tänder ju ljus för de döda. Jag tänker ofta på jordklotet med sin atmosfär som en mycket tålmodig varelse som länge kompenserat för mänskans rovdrift, men nu nått en gräns där det inte längre är möjligt. Här ges man möjligheten att begråta henne.
