Konst

Konstverket som fastnat med foten i regelverket

Goldin och Sennebys ”Evig anställning” gick från okomplext till intressant

Skiss av verket ”Eternal employment” av Simon Goldin och Jakob Senneby
Skiss av verket ”Eternal employment” av Simon Goldin och Jakob Senneby

KONST

”Ska vi ha arbetsgivarkonst nu?” var rubriken på en av debattartiklarna om verket Evig anställning. Frans Josef Petersson skrev i Kunstkritikk om det han såg som en total omstöpning av Statens konstråds uppdrag.

Nu tycks verket som konstnärsduon Simon Goldin och Jakob Senneby skapat till station Korsvägen (intill Svenska mässan) i Göteborg ha fastnat med foten i regelverket. Kapitalismkritiken (om det nu är det) har mött byråkratin. Evig anställning har blivit Eviga regler.


Men vi tar det från början. Den franske nationalekonomen Thomas Piketty har bland annat hävdat att kapitalet växer snabbare än lönerna, att det lönar sig mer att placera sitt kapital än att arbeta. Därav våra stigande ekonomiska klyftor. Verket Evig anställning, som var det vinnande förslaget 2017, gick ut på att konstnärerna med hjälp av konstprojektets budget, sex miljoner, skulle kunna få så stor avkastning att bara den skulle räcka till en persons livstidsanställning. Kapitalets ojämlika fördelning skulle då skapa ett arbete för en framtida arbetsmarknad som man inte vet något om.

Denna anställda person ska stämpla in på stationen varje dag, och stämpla ut. Däremellan fri tid. En sorts medborgarlön kan man säga – men med förpliktelser. Och med en underlig arbetscharad – stämpla in är något de flesta ändå gör, men då med arbete att utföra.


Frans Josef Petersson har en poäng när han hävdar att Statens konstråd lämnade sina rötter, en konst för alla, för att i stället stödja ett konstverk som inte tar arbetande människor på allvar. En konst som, hårdraget, leker arbetsgivare.

Under de senaste dagarna har Göteborgs-Posten avslöjat att de där miljonerna, ja, de har inte kunnat betalas ut. Goldin och Senneby bildade en stiftelse för ändamålet men Statens konstråd får inte betala till stiftelser. Skattepengar får inte gå till en stiftelse som ett rent kapitaltillskott.

Från ena sidan kan man se det som att nej, det ska inte försvinna skattepengar på just det här sättet från en statlig myndighet. Och varför måste dessutom det faktum att det är kapitalavkastningar som ökar klyftorna manifesteras genom att man ”låter kapital arbeta”?


Å andra sidan finns det något både poetiskt lockande och otäckt med hela idén, existentiellt. Personen som ska ha den eviga anställningen ser jag nästan som någon som flyger genom rymden i sitt skepp. Fri att göra vad som helst men evigt bunden vid stationen, skeppet, intill tidens slut.

Platsen i ekonomin är given förstås, här ska kapitalets produkt, avkastningen, betalas tillbaka. Platsen i samhället ska ju skapas på egen hand, och det skulle förvåna mig om det inte blev en konstnär som till slut kommer bli den eviga.

Evig anställning är ett förhållandevis okomplext verk av Goldin och Senneby. Eller: det var. Nu har verket flyttat in i samtalet om att tygla kapitalet. Och det är ju nästan ännu mer intressant.

Dags att ställa sig på läktaren, det blir en jämn kamp.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Konst

/

Konst

LÄS VIDARE

Det som blir kvar är kvinnornas berättelser

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Konst

Thomas Piketty

Arbetsmarknad